Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Vår tids religion

Kolumnen: Richard Swartz om tillväxtdrömmar som livnär sig på energi.

I efterhand förefaller den japanska katastrofen naturligtvis (sic) som oundviklig. Hur kan man bygga kärnkraftverk i ett av världens värsta jordbävningsområden? Direkt vid havet, inom räckhåll för nästa tsunami? I öppet trots mot naturkrafterna? Redan Charles Darwin konstaterade att ingenting i längden kan bestå som uppreser sig mot Naturen.

Men människan ser sig hellre som herre över än som del av denna Natur. Hon tror sig om att kontrollera och manipulera den, till och med om att på egen hand kunna skapa liv. Ändå varnar hennes myter och berättelser för just detta. Legenden om Golem, Frankensteins monster eller Karel Capeks robotar är alla exempel på sådan mänsklig hybris med förödande följder. Likväl har vetenskapens och teknologins lockelse fortsatt makt över oss människor genom vad Günter Anders, en mycket tidig kritiker av kärnvapen och kärnkraft, kallat vår förmåga att kunna tillverka (herstellen) så mycket mer än vad vi kan föreställa (vorstellen) oss.

Själv tillhör jag den tryck-inte-på-knappen-generation vars antihjälte var Dr Strangelove. Vi drar oss fortfarande för att trycka. Detta är nu inte samma sak som att vara förprogrammerad till att bli trädkramare, rösta på Miljöpartiet eller klä sig i säck och aska som en modernismens och den vetenskapliga rationalismens botgörare. Men det har inneburit skepsis mot blind förnuftstro och den naiva övertygelsen att högteknologi alltid är en välsignelse. Min gamla mekaniska skrivmaskin kunde jag själv nödtorftigt laga eller bända typarmarna rätt om de kärvade. Havererar min dator är jag lika hjälplös som kanske den personal som nu riskerar livet i Fukushima.   

I Fukushima visade sig kylsystemet vara den svaga punkten. Stora mängder vatten behövs för att hålla den höga temperaturen i reaktorn nere (också när den är avstängd) och så förhindra att brännstavarna börjar smälta. Men kan man inte lita på att systemet kan stängas av eller aktiveras – jag gissar genom att trycka på en knapp – är all säkerhet fiktion. Hur man kan göra sig beroende av en, två eller kanske tre sådana knappar förblir för mig en gåta.

”I efterhand” är heller ingen synvinkel som intresserar teknologins och framstegets apostlar. Den högteknologiska utvecklingen är i stället förbunden med framtiden som intecknas med hjälp av prognoser och planer där Naturen eller det irrationella bara kan räkna med att få plats i marginalen. Men inte bara Naturen: också framtiden undandrar sig vår kontroll. Redan kommunismens femårsplaner var ett nära nog desperat försök att skaffa sig herravälde över verkligheten. Som vi vet slutade det i katastrof.

Kärnkraftsexperter har försäkrat oss att en katastrof som den japanska inträffar en gång på tusen år. Men detta är förstås rent nonsens: när det gäller Naturen kan man kanske använda sådana tidsmått, men inte på något enda område där den mänskliga faktorn är inblandad. Ett sådant uttalande kan därför inte tillmätas mer betydelse än vad spågumman har att säga om framtiden efter att ha konsulterat sina kort eller sin kristallkula.  

Paradoxalt nog vänds i praktiken en sådan tidshorisont till sin motsats; den blir kortsiktig. Eller som lord Keynes en gång formulerade det: ”I långa loppet är vi alla döda.” Det låter kanske cyniskt, åtminstone kognitivt torftigt eller banalt. Men sannolikt formulerade den store ekonomen denna misantropiska sanning för att peka på just den kortsiktighet vi människor så tanklöst, ivrigt och rent av fröjdefullt ägnar oss åt. För ögonblicket gör den paus.

I stället talar politiker och experter om nödvändigheten av en tankepaus, om revision eller omprövning av kärnkraftens ställning i samhället. Men det är svårt att se någon mening i sådana förslag annat än som manifestation av chocken över vad som hänt i Fukushima. Problemet är sedan länge väl definierat. Ty vi vet ju redan allt: alla argument för eller emot kärnkraft är sedan decennier genomtröskade, under ingen sten döljer sig något förbisett, och alla de nya böcker om kärnkraften som snart kommer att ligga i travar i bokhandeln kommer att vara ett slags återanvändning eller återvinning av allt det vi redan visste. Inga nya argument kommer att hjälpa oss att bestämma hur vi vill ha det med kärnkraften i framtiden.

Men vad om inte kunskap och upplysning?

Säkerheten går före allt annat, säger den tyska förbundskanslern Angela Merkel. Men det är inte sant. Tillväxten går före allt annat. Drömmen om att kunna leva i överflöd eller åtminstone välstånd är i dag spridd över hela världen, egentligen den enda globaliserade religionen i vår tid, en dröm som bokstavligen livnär sig på energi. Och utan kärnkraft och fossila bränslen är den drömmen slutdrömd; visserligen förordas vind-, våg- och solkraft samt liknande terapier av välmenande ignoranter eller intellektuella flagellanter, men som ett slags lyx för redan välmående västerlänningar och utan att kineser, indier, afrikaner eller sydamerikaner blivit tillfrågade.

De senare eftersträvar inte en säkrare utan en just rikare värld. Och detta är vad som kännetecknar den: en japansk härdsmälta är ingenting jämfört med den som skulle bestå av arbetslöshet, armod och fortsatt tomma fickor.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.