Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 11:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/kommunismen-och-nationalismen-hor-ihop/

Ledare

Kommunismen och nationalismen hör ihop

När muren föll Foto: Lionel Cironneau/AP

DN 5/11 2019. När det gått 30 år sedan Berlinmuren föll blir det allt tydligare att kommunismen bidragit till att konservera och bana väg för nationalismen.

Den 5 november 1989 var en söndag. Dagens Nyheters förstasida dominerades av rubriken ”Östtyskland öppnar gränsen”. Tidningens korrespondent Bo A Ericsson rapporterade att den östtyska regeringen ”dramatiskt och oväntat öppnat en väg till Västtyskland förbi Berlinmur, taggtrådshinder och minspärrar”. Det skedde under trycket från massiva folkliga protester mot kommunistdiktaturen. 

På lördagen hade mellan en halv miljon och en miljon DDR-medborgare marscherat genom Östberlin till Alexanderplatz  och krävt ”press-, yttrande- och församlingsfrihet”. Bara några dagar senare, på kvällen den 9 november, skulle Berlinmuren falla. Det var som en saga. Prinsen hade väckt Törnrosa. Slottet bakom den ogenomträngliga häcken hade väckts till nytt liv.

Vem kunde då föreställa sig att 30 år senare skulle ”den fria världens ledare” vara en nationalistisk populist vars anhängare på massmöte efter massmöte vrålat ”bygg muren”? Vem kunde då, när historien plötsligt genomförde ett av sina allra största förvandlingsnummer, föreställa sig att snart skulle de gamla spökena komma krypande: den exkluderande nationalismen, den etniska chauvinismen, folkfördrivningarna, folkmorden?

När kommunismen kollapsade kunde nationalstaterna återuppstå med sina särdrag, sina ofta oskiftade historiska arv, med sina olösta och oläkta etniska och geopolitiska konflikter. 

Den kommunistiska världsbilden låter sig utan svårighet förvandlas till en nationalistisk dito, och vice versa

Det nationella uppvaknandet var en del av frigörelsen. Det fanns kommunistiska maktpolitiker som tidigt förstod att dra nytta av de möjligheter det gav. I juni 1989 höll den serbiske kommunistledaren Slobodan Milosevic ett tal vid Kosovo Polje, platsen för ett i serbisk historia mytologiserat medeltida slag. Milosevic trädde nu fram som militant serbisk nationalist. Hans exempel följdes av andra kommunistledare i det snart sönderfallande Jugoslavien. Nationalismen gav dem en ny maktbas och en ny retorik med vars hjälp de kunde mobilisera ”folket”. 

Handlade det bara om taktik och opportunism? Inte bara. Många politiker och intellektuella i Öst- och Centraleuropa var nationalister av övertygelse och känsla redan som kommunister. Och faktum är att de två ideologierna harmonierar så väl med varandra att de kan vara svåra att skilja åt. Den kommunistiska världsbilden låter sig utan svårighet förvandlas till en nationalistisk dito, och vice versa. Ett kollektiv, ”klassen” respektive ”folket”, marscherar under enighet genom historien, besegrar fienden och lever sedan lyckligt i alla sina dagar.

Kommunister gör gärna anspråk på att vara internationalister. Proletariatet har inget fosterland, brukar det heta. Men i praktiken har kommunismen, tydligast i sin stalinistiska och maoistiska form, varit hårt knuten till nationalistiska föreställningar och nationalistisk politisk praktik. I DDR, för att ta ett i dessa dagar aktuellt exempel, kunde ritualer och institutioner som i Västtyskland för gott komprometterats av nazismen, leva vidare i skydd av de röda fanorna och den proklamerade ”antifascismen”: parader, ledarkult, en ungdomsorganisation i uniform och en överallt närvarande politisk polis.

Det gör det mindre förvånande, men inte mindre deprimerande, att Die Linke och Alternativ för Tyskland nyss blev största respektive näst största parti i delstatsvalet i Thüringen. Det gamla kommunistpartiets arvtagare och den nya högernationalismens banerförare fick tillsammans över 50 procent av rösterna i en region som för 30 år sedan befann sig på fel sida taggtråden. 

Att fira 1989 års frihetsrevolution är självklart. Men än viktigare är nu att försvara den.