Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 20:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/kristersson-har-fel-januariavtalet-haller-visst-ihop/

Ledare

Kristersson har fel, januariavtalet håller visst ihop

Foto: Hampus Andersson

DN 7/5 2019. Överenskommelsen mellan C, L, S och MP utgör basen för en ambitiös reformagenda. Den är värd att försvara.

Rätta artikel

Det lät som det brukar göra när Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor gick till attack mot januariavtalet i söndagens partiledardebatt. 

Enskilda bitar är ju så svåra att kritisera på ett trovärdigt sätt – en uppluckrad arbetsrätt och slopad värnskatt vill de ha båda två. Annie Lööf och Jan Björklund har lyckats tvinga fram eftergifter från Stefan Löfven som får framför allt M-ledaren att rodna lite – det var ju hans parti som ställde sig i vägen för den typen av reformer under alliansåren, inte för att Moderaterna tyckte att de var fel utan för att man saknade mod.

Anklagelsen mot C:s och L:s uppgörelse med S och MP är därför i stället att den missar de viktigaste frågorna, som rör brottslighet och integration. Och att överenskommelsen inte håller ihop. Bitarna är, med andra ord, helt okej. Helheten är det inte. 

Den som lyssnar på överenskommelsens försvarare kan lätt få intrycket att det ligger något i kritiken. I söndagens debatt försvarade sig både Stefan Löfven och Isabella Lövin på sedvanligt vis med att de accepterat politik de inte gillar för att hålla Ulf Kristersson borta från statsministerposten och Jimmie Åkesson utan inflytande. Lööf och Björklund lyfte i sin tur just de liberala krav de tvingat fram.

Det är olyckligt att ingen försvarar helheten.

Kring kriminalitet och gängbrottslighet är skillnaderna små i svensk politik. Det råder mer eller mindre konsensus kring att straffen bör bli hårdare och att rättsväsendet måste ges större befogenheter. Liksom att polis och kriminalvård ska ha mer resurser. Det är ingenting som fallit mellan stolarna i regeringsuppgörelsen.

Annie Lööf och Jan Björklund har lyckats tvinga fram eftergifter från Stefan Löfven som får framför allt M-ledaren att rodna lite.

När det gäller integrationen och den bredare utanförskapsproblematiken utgör januariavtalet, i sin tur, en första ansats till något som liknar ett politiskt helhetsgrepp.

Sverige präglas av djupa klyftor. Inte mellan hög- och låginkomsttagare, direktörer och vanliga arbetare, som vänstern gillar att mullra om. Men mellan dem som är inne på den reguljära arbets- och bostadsmarknaden och dem som inte är det. 

Den som har en fast anställning och lyckats antingen köpa en bostadsrätt eller skaffa ett förstahandskontrakt på en hygglig hyresrätt har både en hel del trygghet och möjligheter att klättra uppåt. Den utan lever ofta i limbo och med dåliga förutsättningar att bättra på sin situation. De flesta nyanlända hamnar naturligtvis på fel sida om skiljelinjerna, men det gör också många unga människor som är födda i Sverige.

De förändringar av arbetsmarknads-, bostadsmarknads- och skattepolitiken som är kärnan i januariavtalet syftar just till att hyvla ner de här klyftorna. Att anslaget är ambitiöst återspeglas i åtgärder på ett brett spektrum av politikområden. 

Och av att genomgripande liberala strukturreformer kombineras med vad som i grund och botten är vettig socialdemokratisk politik: Uppluckrad arbetsrätt för högre rörlighet på arbetsmarknaden, satsningar på fortbildning för att människor att ska kunna ta sig vidare; sänkta inkomstskatter, men som del av en bredare reform som säkrar de resurser som krävs för välfärd, polis och försvar.

Vad det till slut blir av det hela beror på hur väl det förvaltas av partierna som ingått överenskommelsen. Framför allt måste S visa att man faktiskt kan genomföra de åtaganden som gjorts. 

Men januariavtalet innehåller i allra högsta grad förutsättningar för att åstadkomma en helhet som är större än summan av dess delar. Det borde dess försvarare göra till sin uppgift att förklara.