Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 21:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/kvinnokampen-ar-alls-inte-bara-kvinnornas-kamp/

Ledare

Kvinnokampen är alls inte bara kvinnornas kamp

Foto: AFP

DN 6/1 2019. Vår värld är även 2019 en mansvärld, ett patriarkat. Och männen själva behövs i den feministiska kampen.

DN:s ledarredaktion
Rätta artikel

Nu inför Irland fri abort, fram till och med den tolfte graviditetsveckan. Det var en av de första nyheter som rapporterades år 2019. Det tidigare förbudet instiftades i en tid då inte ens glödlampan var uppfunnen, och har kastat skuggor över generation efter generation, med oändlig grymhet och lidande. 

2012 tog det livet av den indiska gästarbetaren Savita Halappanavar, som nekades hjälp på sjukhus under ett mycket svårt missfall. Det hjälper förstås inte henne själv, för hon finns inte mer, men kanske kan det åtminstone ge någon liten tröst till hennes man, till hennes anhöriga: hennes död blev startskottet för förändringen.

”Du har väl vant dig vid att bestämma över din frus hijab”, fräser hon. ”Din sopa!”

Och i hennes hemland, Indien, har kvinnor fattat varandras händer och bildat en 620 kilometer lång mur genom nästan hela delstaten Kerala, i protest mot att de som är ”i menstruerande ålder” inte tillåts besöka det heliga hinduistiska Sabarimalatemplet. 

Inte ens sedan Indiens högsta domstol beordrat templen att häva förbudet, eftersom det strider mot religionsfriheten, har kvinnorna beretts tillträde. Men på det nya årets första fredag kom uppgiften att de trängt igenom motståndarnas rop och våld och stenkastning. De var inne i templet.

”Det här är ett bra sätt att visa hur kraftfulla kvinnor är, och hur vi kan stärka oss själva och hjälpa varandra. Självklart stödjer jag att kvinnor i alla åldrar ska få besöka templet”, sade demonstranten Kavita Das till BBC.

Samtidigt: I sociala medier sprids film efter film på kvinnor i Iran som gör uppror mot slöjtvånget. 

I ett av videoklippen står en mulla i en rulltrappa och vrålar åt en kvinna att hon ska ta på sig slöjan.
”Lämna mig i fred, dumma man!”, skriker hon tillbaka.
Andra män ingriper. Säger åt mullan att han inte har att göra med om hon har på sig slöja eller inte, att han ska lämna henne i fred. 

I en annan video följer en mulla efter en kvinna på gatan och säger att hon måste rätta till slöjan, annars ska han se till att få henne arresterad. Till slut får hon nog.
”Du har väl vant dig vid att bestämma över din frus hijab”, fräser hon. ”Din sopa!”
Hon sliter av sig slöjan helt och går sin väg, försvinner in i folkvimlet medan mullan står mållös kvar i det kalla draget från förändringens vindar.

Allt fler vägrar slöja nu. På internet organiserar de sig, genom upprop som #mystealthyfreedom, min förstulna frihet. Och när en ny fatwa förbjöd kvinnor att cykla svarade de genom att arrangera offentliga cykelrallyn. 

Det är en vanlig vanföreställning att historien är en framgångshistoria. Det är så frestande att berätta om den så: som en serie landvinningar, den ena bättre än den andra. Man måste akta sig för den fällan. 

I själva verket går historien lite hit och dit, i stort och i smått. I Sverige, som anses vara ett av världens mest jämställda länder och som kallats ”feminismens Saudiarabien”, föll i fredags domen mot den man – blond och blåögd och ursvensk – som brutalt våldtagit och knivmördat en för honom främmande småbarnsmamma i en gångtunnel i somras, för att han ”ville känna hur det kändes” att mörda en kvinna. 

Och i det verkliga Saudiarabien tillåter statsfeminismen nu visserligen kvinnor att köra bil, men när de väl släpps in på fotbollsmatch för första gången, i samband med den italienska supercupfinalen mellan storlagen Juventus och Milan, så är de förvisade till familjeläktaren. Det meddelades också denna årets första vecka. 

Sådär fortsätter det. Vår värld är även 2019 en mansvärld, ett patriarkat: Fortfarande könsstympas små flickor i jordens alla hörn. Fortfarande tvångsgifts de bort. Fortfarande saknar de grundläggande mänskliga rättigheter, till utbildning, till sina kroppar, till sin egen vilja. 

Inte heller i vårt land går de säkra; ett liv fritt från hedersförtryck är alls ingen självklarhet här, och det beror på okunskap förstås, och på flathet, på en idé om att vissa kulturer är på ett visst sätt och det kan man väl inte begära att de ska behandla alla människor anständigt, även kvinnor?

Men trots allt ser det rätt ljust ut, för många av världens kvinnor. Inte nödvändigtvis för att de har det bra, utan för att allt fler förmår betrakta dem som människor. Det kan vara värt att påminna om: vikten av att män sluter upp. Kvinnokampen är alls inte bara kvinnornas kamp, utan allas. Men i frontlinjen står förstås kvinnorna själva, hand i hand. Deras arbete är svårt och farligt. 

Hör deras rop.