Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-17 03:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/l-bor-valja-att-skaka-hand-med-lofven/

Ledare

L bör välja att skaka hand med Löfven

Mats Persson – liberal i opposition
Mats Persson – liberal i opposition Foto: Ingemar D Kristiansen

DN 4/12 2018: Liberalerna är kluvna i regeringsfrågan.  Den interna oppositionsledaren Mats Persson har argument för sitt motstånd mot ett närmande till S. Men han har också fel.

DN:s ledarredaktion
Rätta artikel

En klassisk klyscha gör gällande att liberaler av naturen är kluvna. Påståendet bygger på ett felaktigt antagande; att liberaler skulle vara svajiga lagomtyper. Men liberalismen är inte ett ett järnfilspån mellan två magneter, en till höger och en till vänster, utan en bred tradition som spänner över stora delar av det politiska spektrumet. 

Men så finns det också ett parti som kallar sig Liberalerna. Och detta parti bekräftar nu  att det kanske trots allt ligger något i klyschan. Följa partiledaren Björklund när han knackar på hos Löfven för att på det sättet blockera Sverigedemokraterna? Eller säga nej till S-samarbete och i stället öppna dörren till regeringskansliet för Ulf Kristersson? Det är frågan som klyver partiet.

Förra veckan röstade Liberalerna ledande kamrater om saken. Utfallet blev 18 mot 7 i Björklunds favör i partistyrelsen, 13 mot 6 i riksdagsgruppen. Tvisten ska så småningom avgöras i partirådet. Svika Alliansen? Eller svika uppgiften som bålverk mot exkluderande nationalism och högerpopulism?

Sverigedemokraterna är en fiende på en existentiell nivå

För ett idéparti som varit en av den svenska demokratins barnmorskor borde valet inte vara svårt. Socialdemokratin är en sakpolitisk motståndare, men Sverigedemokraterna är en fiende på en existentiell nivå. 

Liberalernas mest profilerade motståndaren till Björklund i regeringsfrågan är partiets ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson. Han har argumenterat för sitt ställningstagande bland annat i söndagens ” Agenda” och i en längre intervju i lördagens Sydsvenskan. Det finns inga skäl att tvivla på Perssons motvilja mot den ideologi SD företräder: ”Jag avskyr nationalismen. Jag vill bekämpa den med full kraft”, säger han till Sydsvenskan.

Han motiverar sitt motstånd mot en uppgörelse med Socialdemokraterna med två argument. Det ena partitaktiskt. Det andra politiskt strategiskt. Liberalerna har, som Mats Persson formulerar det, ”låg fallhöjd”  till fyraprocentsspärren. Ett S-samarbete skulle kunna få säkerhetslinan att brista och Liberalerna att ramla ur riksdagen.

Så kan det gå. Men risken är rimligen större för att ännu fler L-väljare, de som gillade Björklunds nej till Kristerssons tänkta högerministär, skulle fly om partiet nu plötsligt släppte fram en M-ledd regering stödd på Sverigedemokraterna.

Mats Perssons andra argument är intressantare. Han fruktar att M, KD och SD i rollen som oppositionspartier skulle "svetsas samman i ett konservativt och nationalistiskt block", just det scenario Jimmie Åkesson längtar efter att se förverkligat. 

Liberalerna bör "gå i opposition", det vill säga överlåta till Centern att skaka hand med Löfven, tycker Mats Persson. Men helst vill han se en alliansregering med Kristersson som statsminister och "liberala partier" som garanter för att SD trots sitt stöd inte ska få igenom någon SD-politik.

Det är en strategi efter linjen: Don't worry, be happy! Löfven kan i alla fall räkna med att få bli statsminister om han lovar att göra som liberalerna vill. Åkesson? Han skulle i stället nöja sig med att begrunda det gamla talesättet: det är saligare att ge bort makt än att utöva makt.

Säga ja till ett högerblock för att slippa ett högerblock? Tja. Strategin bygger dessutom på förutsättningen att man kan lita på M och KD som gränsvakter mot SD-inflytande. Farlig gambling. Ebba Busch Thor brukar säga att den som är trygg i sina värderingar inte behöver vara rädd för Sverigedemokraterna, men hon lyckas aldrig klargöra vilka värderingar det är hon syftar på. Och M är just nu ett på djupet mer kluvet parti än L, med SD-vänliga väljare och företrädare som partiledningen har svårt att hantera.

Liberalerna gör säkrast i att våga språnget över blockgränsen.