Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-19 10:31 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/l-och-c-borde-vara-lika-med-sant/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

L och C borde vara lika med sant

Tänk om Lars Leijonborg (FP) och Maud Olofsson (C) hade lyckats skapa ett större liberalt parti i riksdagen 2002.
Tänk om Lars Leijonborg (FP) och Maud Olofsson (C) hade lyckats skapa ett större liberalt parti i riksdagen 2002. Foto: Sven-Erik Sjöberg

DN 17/3 2018. I en tid när liberalismen är trängd från höger och vänster behöver C och L se mer till likheterna än skillnaderna. En partisammanslagning skulle kunna ge ett tungt liberalt ankare i riksdagen.

VAL 2018

Den dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg försökte hösten 2002 skapa ett större liberalt parti genom att slå samman Centerpartiet och sitt eget (DN 15/3). Men planerna gick i stöpet och i stället skapades Allians för Sverige, som vann valet 2006. Resten är historia. Fast historien var inte slut – liberalismen vann inte för alltid.

Vilken guds försyn det hade varit om Leijonborg lyckats. Numera blåser kraftiga vindar på ytterkanterna. Liberala partier har ingen säker plats i parlamenten i Europa, och särskilt L saknar tillförlitlig förankring. Vidare knakar alliansen i fogarna, emedan både KD och M girar högerut. 

Det finns goda skäl att på allvar överväga en sammanslagning av L och C. Det vore välgörande om Centerpartiets utvecklade organisation utanför städerna och stora kassa förenades med Liberalernas urbana fästen och intellektuella kapital. Det vore välkommet om S, M och SD fick konkurrens av ett större liberalt parti. Många liberala väljare skulle säkert också uppskatta en liberal koalition snarare än små renläriga partier att rösta på.

Tanken har emellertid prövats och förkastats förut: Gunnar Hedlund (C) och Bertil Ohlin (FP) drog i gång ”Mittensamverkan” inför riksdagsvalet 1960, och deras efterträdare, Thorbjörn Fälldin och Gunnar Helén, föreslog en partisammanslagning 1973, men då satte Cuf stopp.

Varför skulle det gå i dag?

Visst vore det knepigt. Alla partier lider svårt av sekttendenser. Leijonborg erkänner i sina kommande memoarer, ”Kris och framgång – mitt halvsekel i politiken” (Ekerlids förlag), att sektväsendet är ett påtagligt problem i L. Det är viktigare för partisterna att allt blir 100 procent rätt – om än med få sympatisörer – än att det blir hyfsat rätt och att partiet får fler anhängare. 

C och L har också mycket olika rötter och historia. Statsvetaren Katarina Barrling slog i sin avhandling 2004 fast att partikulturerna i C och L inte är kompatibla. Men gäller det fortfarande?

Det är svårt att se oöverstigliga värderingsskillnader mellan partierna, även om de har olika perspektiv, kulturella markörer och geografi.

Det är svårt att se oöverstigliga värderingsskillnader mellan partierna, även om de har olika perspektiv, kulturella markörer och geografi. 

Centerns hemmasnickrade ideologi, ekohumanismen, är  borta och har ersatts av en liberalism som enligt idéprogrammet är ”social, decentralistisk och grön”. Liberalerna betonar å sin sida livschanser, frihet och internationalism. 

För att lyckas måste man dock kunna skapa politiskt mervärde. Att få ett plus ett att bli tre. Liberalerna är till exempel fortfarande betydligt starkare i städerna men har ingen riksdagsledamot bosatt norr om Uppsala – ett sammanslaget C och L skulle leva i hela Sverige.

Det viktigaste är att man närmar sig varandra mentalt i stället för att som många medlemmar i Liberalerna – med illa dold missunnsamhet – klaga över att Annie Lööfs parti går bättre i opinionsmätningarna. Målet måste rimligtvis vara att få så många folkvalda liberaler som möjligt.

Sammanfogandet behöver inte heller ske över en natt. Tidigare riksdagsledamoten Carl B Hamilton har föreslagit en valteknisk samverkan mellan dels L och C och dels M och KD. Det skulle kunna vara ett första steg för att vänja sig vid tanken. 

Tillståndet i världen är för allvarligt för att stirra sig blind på att det finns olika syn på jordbruksstöd eller förstatligandet av skolan. Det finns större frågor – och framför allt gäller det att inse vilka som är liberalers verkliga meningsmotståndare: värdekonservativa, socialister, nationalister och populister. 

Tänk om C och L kunde sätta sig över partismen och ge högern och vänstern en match i samma viktklass. 

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.