Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 18:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lag-om-mobilforbud-blir-en-klen-trost-for-larare-som-ingen-lyssnar-pa/

Ledare

Lag om mobilförbud blir en klen tröst för lärare som ingen lyssnar på

Titta på mig! Foto: Roald, Berit

DN 12/6 2019. Ett lagstadgat mobilförbud i skolan är onödigt. Det man behöver göra är att säkerställa lärarnas kontroll över klassrummen.

Under ”halvtimmen som experimentet pågick tänkte jag inte på vad läraren sa om någonting. Jag koncentrerade mig bara på min mobil.” I gårdagens DN presenterades ett experiment som gjorts tillsammans med en lärare på Ribbaskolan i Gränna. I ett klassrum där det i vanliga fall råder förbud mot användning av mobiltelefoner bestämde sig läraren för att se hur många notiser de 21 åttondeklassarna sammanlagt får under 30 minuter.

Det kom in 100 notiser, en var 18:e sekund – till varje elev. Sammanlagt hade klassen på en halvtimme fått 2000 meddelanden. Det var framför allt chattappar som pockade på barnens uppmärksamhet.

Hur ska eleverna kunna lära sig något om atomers uppbyggnad eller den svenska författningen om de blir aktivt störda tre gånger i minuten? Det säger sig självt att en sådan arbetsmiljö är ohållbar.

Det verkar inte bara vara vibrationer och pip som gör mobilen till ett störmoment i inlärningen. Forskning indikerar att bara vetskapen om att mobilen ligger avstängd i närheten och samlar på sig notiser upptar plats i hjärnans arbetsminne – kognitiva resurser som annars kunde ha använts för att lära in glosor. Den intellektuella kapaciteten försämras även om mobiltelefonens ägare upplever sig vara helt koncentrerad på exempelvis en skoluppgift.

Diskussionen om telefoner i skolan måste därför ytterst mynna ut i den större frågan om lärares auktoritet.

Regeringen har tillkännagivit att man vill införa ett nationellt mobilförbud. Förslaget väntas komma till riksdagen i höst och kunna gälla från 2021. Det är en av de tydligt L-märkta delarna i januariavtalet. Liberalerna har som en del av sin kamp mot den dåliga arbetsmiljön för landets elever länge drivit frågan om en sådan lag.

Men även om det alltså knappast saknas argument för att få bort mobilerna från klassrummen, framstår ett statligt förbud något överdrivet. Rätt att beslagta föremål som stör utbildningen finns redan i skollagen. Vad förslaget om ett nationellt mobilförbud blottar är därför snarare en önskan om att plocka politiska poänger än en verklig vilja att hjälpa lärarna i deras vardag. Om det är något den yrkesgruppen inte behöver är det mer toppstyrning.

I stället borde det vara upp till rektorerna att detaljreglera ordningen på den enskilda skolan. Den som är osäker på hur det skulle fungera kan påminna sig äldre tiders förbud mot viskningar och skickande av lappar.

Framgången för sådana regler var och förblir mer än något annat beroende av huruvida den enskilde läraren har kontroll över sitt klassrum. Diskussionen om telefoner i skolan måste därför ytterst mynna ut i den större frågan om lärares auktoritet. Lönehöjningar och relevanta krav för intagning på lärarutbildningarna är viktiga delar för att höja läraryrkets anseende. Men föräldrarna har också ett stort ansvar.

För att ett mobilförbud ska fungera måste lärare känna att de kan bestraffa elever som vägrar lämna ifrån sig telefonen. Oönskat uppförande måste få konsekvenser direkt. Så ser det inte ut i dag. Lärare som tar till sanktioner när eleverna beter sig oförskämt eller i värsta fall hotfullt beskylls ofta av föräldrar – och myndigheter som Barn- och elevombudet – för att agera kränkande. Det är detta regeringen och dess partner borde se över.

Att ställa krav är att bry sig. Så också i de smarta telefonernas tidevarv.