Som ett ögonblick i historien finns det goda skäl som talar för att den 9 november 1989 representerar mänsklighetens bästa tid – hittills. Med Berlinmurens öppnande föll kommunismen, och under åren som följde enades först Tyskland och därefter det sedan andra världskriget delade Europa. Det var en skördetid för fred, frihet och framtidshopp.

Världen blev radikalt bättre. Aldrig tidigare eller senare i historien har antalet demokratier i världen ökat så snabbt. Året därpå avskaffades apartheid i Sydafrika och militärdiktaturen i Chile.

Terrorbalansen mellan öst och väst – med kärnvapenkriget som en överhängande fasa – ersattes med avspänning och samarbete.

Ekonomi och samhällsliv liberaliserades i både öst och väst. Planekonomier blev marknadsekonomier och i de elva öst- och centraleuropeiska länder som blev EU-medlemmar 2004 har ekonomin vuxit med i genomsnitt 6 procent per år. De är i många fall på god väg att överbrygga det tidigare inkomstgapet gentemot väst.

Även för Sverige var perioden kring 1989 viktiga och formativa år. Också här innebar antisocialistiska vindar ekonomiska reformer, ett friare medieklimat, avskaffade monopol och ett närmande till Europa.

Berlinmuren påminner om hur lätt restriktioner också blir mentala barriärer.

Dessa gårdagens framsteg är nu vardag. När studenter i dag väljer mellan europeiska toppuniversitet, oavsett om de är uppvuxna i Växjö eller Vilnius, är det bara en av många möjligheter som öppnades.

Allt gick inte bra. 1989 var också året för islamisters fatwa mot Salman Rushdie och den chauvinistiska nationalismens återkomst i det forna Jugoslavien. Ogenomtänkta privatiseringar och otillräckliga prisreformer öppnade för oligarker och ineffektivitet. Friheten har också en grå vardag. Alla kommer inte att åstadkomma storverk av sitt liv i frånvaro av restriktioner, och att leva med obehindrad yttrandefrihet är att dagligen irritera sig på andras idiotier och smaklöshet.

Att firandet av 30-årsdagen i Berlin ser ut att bli mindre triumfatoriskt och mer mångfacetterat är ingen förlust för pluralismen.

Men i ljuset av liberalismens bakslag och auktoritära krafters frammarsch finns också anledning att lyfta de liberala värden som gjorde tiden kring 1989 så gynnsam för mänsklig blomstring och påminna om de system som utgör alternativen.

Allt fler tycks i dag se trygghet och stabilitet i övervakning, frihetsinskränkningar, urholkad rättssäkerhet och nya gränsbommar. Så sågs också Berlinmuren. Även i väst ansågs den, trots alla sina fel, ändå garantera stadga och förutsägbarhet. Att det skedde till priset av andras frihet var många beredda att bortse ifrån.

USA:s dåvarande president Ronald Reagan uppmanade vid den stängda gränsen framför Brandenburger Tor sommaren 1987 Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov att komma till Berlin och riva muren. Reagan menade att det vore ett omisskänneligt tecken på en vilja till fred och välstånd. Men också i Reagans eget kabinett ansågs uppmaningen vara ”extrem” och ”opassande för en president”.

Samma tankar dominerade i Sverige. Inför 15-årsjubileet av Berlinmurens fall skrev Jens Christian Brandt en svidande uppgörelse under rubriken ”Festen vi missade” (DN Kultur 9/11 2004). ”De ser alla ut att komma från sin egen begravning”, skriver Brandt om 1980-talets svenska intelligentia som paraderade i SVT de där historiska dagarna. Muren beskrevs som nödvändig storpolitik.

Också i vår tid åker monumenten över förtryckarregimer i backen som gamla Leninstatyer, senast illustrerat av hur demokratikämparna i Hongkong fäller övervakningsmaster.

Hade det varit upp till statsledarna skulle de förmodligen än i denna dag vara sysselsatta med ökat ungdomsutbyte och kanske ett gemensamt OS i det fortfarande delade Berlin. Nu tog folket i Östtyskland saken i egna händer, inspirerade av Polens reformer och Ungerns öppnande av järnridån. Muren som delade Berlin kunde till slut öppnas på en enda lyckorusig kväll.

Berlinmuren påminner om hur lätt restriktioner också blir mentala barriärer. En ofrihet som för eftervärlden framstår som oacceptabel och närmast overklig, accepteras okritiskt och kan av sin samtid rent av ses som ett villkor för stabilitet.

Desto viktigare då att påminna om att en annan framtid är möjlig.

Modiga människor kämpar ännu för demokrati och frihet varhelst den förnekas dem. Också i vår tid åker monumenten över förtryckarregimer i backen som gamla Leninstatyer, senast illustrerat av hur demokratikämparna i Hongkong fäller övervakningsmaster.

Det ska komma nya tider då vi åter river murar i stället för att bygga dem, då auktoritära system rämnar och ersätts av pluralistiska demokratier och då folk förenas i respekt för den enskilda människan och hennes rättigheter. Den festen vill vi inte missa. En sådan kamp är värd att fira denna dag.