DN 13/3 2018. Nina Persson och de andra artisterna i Medborgarbandet manar till försvar för demokratin. Vi bör ta deras varningar och oro på allvar.
I fredags hade den politiska kabarén ”Vinnaren tar allt” premiär på Malmö stadsteater. Ett av numren var en svensk version av 80-talsgruppen Fun Boy Threes hit ”The Lunatics (have taken over the asylum), Dårarna har tagit över hela dårhuset.
Den kändes relevant en dag då världen fått veta att Kim Jong-Un och Donald Trump ska hålla toppmöte.
”Vinnaren tar allt” är ett samarbete mellan stadsteatern och Medborgarbandet, ett nätverk inspirerat av det amerikanska politiska artistkollektivet The Citizens Band med Nina Persson från the Cardigans bland medlemmarna. Det är också Nina Persson som är en av de drivande krafterna bakom kabarén i Malmö.
På scenen premiärkvällen fanns bland andra Nina Persson själv, Moto Boy, Thomas Öberg från Bob Hund, Kristin Amparo och stjärngästen Veronica Maggio. Sydsvenskans kritiker Malin Krutmeijer karaktäriserade det hela som "live-aid för demokratin" och avslutade sin recension med en skeptisk fråga: ”Har vi retirerat så långt att det är ett starkt statement att demokrati är bättre än diktatur?”
Ja, hur är det med den saken?
I ett globalt perspektiv är demokratin ett undantagstillstånd. DN-kolumnisten Richard Swartz påminde i lördags om att världens tre supermakter nu inordnar sig i en för demokratin destruktiv nationalistisk världsordning. En av stormakterna, Kina, är en enpartidiktatur vars ledar gjort sig till kommunistisk kejsare. Ryssland å sin sida är en revanschistisk kleptokrati regerad av en KGB-tsar. Och i USA försöker Donald Trump skapa en twitterkrati.
Vilka motkrafter kan demokratin förlita sig på?
Vilka motkrafter kan demokratin förlita sig på? Ett EU där högerextremistiska och högerpopulistiska partier i land efter land har erövrat väljare och makt?
”Av vad jag sagt torde framgå, att enligt min mening världen nu icke, lika lite som för tjugofem år sedan, kan anses 'tryggad för demokratien'. Folkstyrelsen framstår fortfarande som ett historiskt experiment", konstaterade Herbert Tingsten i "Demokratiens problem" från 1945.
Formuleringen är också i dag uppfordrande giltig.
Den svenska demokratin fyller hundra år i år. Som med andra nära och kära är det lätt att ta den alltför given. Den har alltid funnits där. Man vill inte tänka på att den skulle kunna dö. Samtidigt, och just därför kan man gripas av trötthet, leda, man kan gripas av längtan efter något fräschare, roligare, mer spännande.
Det är kring den insikten den röda tråden i "Vinnaren tar allt" är löst tvinnad: ”Nina” gör slut med sin partner ”Demmo” som då låter sig förföras av den Mello-dramatiska populismen. Ett barn föds. Det är diktaturen.
Pedagogiskt så det förslår. Men hur realistiskt är detta scenario?
På 30-talet talade demokratins fiender gärna om ”dummokratin”. Men ett par decennier senar ville också diktaturerna framställa sig som demokratier, men av en särskild sort. De var folkdemokratier. Eftersom folket, personifierat av politbyrån, här utövade makt utan att behöva ta hänsyn till någon annan vilja än den egna var detta ”verklig” demokrati, något helt annat än den ”borgerliga” demokratin som bara var ”formell”.
Retoriken går igen hos dagens antidemokrater. De tröttnar aldrig på att framhålla att det i själva verket är den (social)liberala demokratin som är diktatorisk, ett utryck för PK-eliternas förtryck av folket. Verklig demokrati blir det först när inga, och inget, står i vägen för den folkvilja de själva är bärare av.
Svaret på frågan i Sydsvenskans recension blir därför: Jo, vi har retirerat så långt att det nu blivit nödvändigt att enas kring försvaret av förutsättningarna för fortsatt civiliserad politisk oenighet, det Tingsten syftade på när han talade om ”demokratiens problem”.
