Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Av framtida och historiska skäl bör S, L och M bilda regering

Cecilia Malmström, statsminister i Lena Anderssons regering.
Cecilia Malmström, statsminister i Lena Anderssons regering. Foto: Jonas Lindkvist

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Många goda ting skulle utvinnas ur en regeringskoalition mellan Liberalerna, Socialdemokraterna och Moderaterna. Inte minst skulle SAP få möjlighet att återse sitt rotsystem och erinra sig vilket parti de står längst ifrån. 

Enligt min enkla åsikt borde den nya regeringen bestå av Socialdemokraterna, Moderaterna och Liberalerna. För att undvika slagsida ges statsministerposten till Liberalerna. Gunnar Wetterberg har redan skrivit detta i Expressen (16/9), varför jag här endast bifaller förslaget. 

Wetterberg menar vidare att Cecilia Malmström (L) bör hämtas hem från Bryssel och göras till statsminister. Också det är bara att instämma i. Att landets första kvinnliga statsminister kommer från Liberalerna är rimligt med tanke på den rörelsens betydelse för rösträttsfrågan och varje annan kvinnoemancipation. Finansminister blir fortsatt Magdalena Andersson (S). Moderaterna får som kompensation utrikes, försvar och justitie.

En S-L-M-regering skulle få solid majoritet i kammaren utan att vara en koalition av det slag där oppositionen upphör. Tvärtom skulle deras aktiviteter bevakas hårt från tre flanker, marknadsliberal från C, klimatmässig och identitetspolitisk med mera från MP och V, konservativ och svensk-identitär med mera från SD och KD. Samtidigt skulle regeringen och medborgarna få arbetsro. 

En regering av detta slag skulle för Socialdemokraterna bli en övning i ödmjukhet, men i utbyte slapp de Miljöpartiet.

För att komma över sin historiska fiendskap bör socialdemokrater och moderater erinra sig hur nya Moderaterna under Reinfeldt och Borg knöt an till arbetets helighet och den svenska modellen, till modernitetens syn på människans oberoende genom välfärdsinstitutionerna, denna den stora 1900-talsidén: att alla genom politik, reformer och egen flit skulle häva sig upp ur mörkret (av Moderaterna senare kallat utanförskap) och få träda in i ljuset där skötsamma människor reder sig själva, om än i statligt koppel. Avsiktligt la de sig ju nära den socialdemokratiska era då dygder och plikter var självklara ting och arbetarna sjöng på första maj att de under skatter dignade ned. 

En regering av detta slag skulle för Socialdemokraterna bli en övning i ödmjukhet, men i utbyte slapp de Miljöpartiet, det parti som är den mest väsensskilda partner Socialdemokratiska arbetarepartiet kan ha. De står så långt ifrån varandra som två ideologier kan göra, deras psyken är oförenliga, deras världsbilder kontradiktoriska. 

Miljöpartiet är, liksom hippierörelsen, en direkt reaktion på folkhemmet och 1900-talet. Där SAP under sitt första sekel gjorde allt för att sträva bort från romantik och naturdyrkan för att i stället med rationell saklighet tämja naturen efter människans behov och civilisera det vilda i henne, strävade MP tillbaka mot naturen, känslorna och primitivismen. 

Medan SAP och folkhemmet var ett materiellt projekt som handlade om att få rejäla skor på fötterna, rinnande vatten i köket, räta vinklar och standardiserade bostäder på bekostnad av det egensinniga och pittoreska, är Miljöpartiets samhälle ett idealistiskt projekt som så att säga handlar om att få av sig skorna; känna gräset mellan tårna, njuta flykten från stordriftens uttänkta fyrkantigheter till den naturnära enkelhet där en spann med vatten från den egna brunnen kan vara en viktigare upplevelse än bekvämligheten i det centralt ordnade.

De dugliga folkpartisterna kommer ovetande att verka som smörjmedel mellan de två gamla antagonisterna när dessa möts i gemensam irritation över Bror och Syster Duktig Liberal med alla rätt på provet.

Kunde Socialdemokraterna bara komma över sina inbillningar om den moderata ondskan skulle de trivas mycket bättre med det partiets rationellt lagda företrädare än de har trivts med de emotionellt lagda miljöpartisterna. De dugliga folkpartisterna kommer ovetande att verka som smörjmedel mellan de två gamla antagonisterna när dessa möts i gemensam irritation över Bror och Syster Duktig Liberal med alla rätt på provet. Sådant skapar starka band.

Möjligen kunde denna regering även neutralisera Sverigedemokraterna. För det är värt att fundera på om det inte är en partisplittring som skett i det tysta och som här kunde börja läka. Tidigare klarade SAP att härbärgera även livsstilskonservativa arbetare och hantverkare som bara ville få känna igen sig i sitt gamla Sverige och sin hembygd, de som inte är kulturradikaler men heller inte rasister, som vill ha stabilitet och jobb, ett välfungerande samhälle, en familj att komma hem till och slippa förolämpas i press, radio och tv.

Statistik kan inte bevisa vad som rör sig i människors inre, bara ge en bekräftande fingervisning till den som redan slagits av tanken. Ända sedan Sverigedemokraterna började bli att räkna med 2002 har de två partierna tillsammans legat på liknande procentsatser som Socialdemokraterna legat på 1973, 1976, 1982, 1985 och så vidare. Hopslagna når de två frapperande ofta SAP:s gamla siffror från förr. Så också nu senast.

Man ska inte låta sig förledas av att Sverigedemokraterna tagit väljare från Moderaterna. Det torde ha rört sig om besvikna socialdemokrater som tillfälligt röstade på nya Moderaterna när dessa stod för samma sorts optimism, rationalitet och betoning av arbete och personligt ansvar som Socialdemokraterna en gång gjorde.

Om S tvekar kan de motivera sig med att en regering av detta slag gav dem möjlighet att återvinna inte bara sig själva utan också de minst 10 procentenheter SD-väljare som är sossar i själen och som kanske återvänder till boet den dag Socialdemokraterna upphör att låtsas dela Miljöpartiets världsåskådning.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.