Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-22 11:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lena-andersson-en-gang-i-tiden-var-socialdemokraterna-marknadsliberaler/

Ledare

Lena Andersson: En gång i tiden var Socialdemokraterna marknadsliberaler

Assar Lindbeck (till höger) med Olof Palme, en gång i tiden marknadshyrornas vän.
Assar Lindbeck (till höger) med Olof Palme, en gång i tiden marknadshyrornas vän. Foto: Stig A Nilsson

En av de frågor där den nyss bortgångne Assar Lindbeck tog offentlig strid var hyresregleringen. Pedagogiskt förklarade han varför den innebär ett enda stort elände för medborgarna.

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Den 28 augusti dog ekonomen Assar Lindbeck, 90 år gammal. Under lång tid medverkade han med kraft och lidelse till att lyfta vårt offentliga samtal till en högre intellektuell nivå. Han var en ekonom av det slag som gjorde gott bruk av att ämnet ekonomi inte rör pengar så mycket som det rör människans handlande och tänkande, hennes tröga vara i denna världen snarare än i nästa.

Just av det skälet, noterar han i sin memoarbok ”Ekonomi är att välja” (2012), åligger det varje ekonomiskt system, kapitalistiskt eller socialistiskt, att lösa samma grundläggande problem.

Boken hyser också ett ytterst klargörande kapitel om hur vår bostadsmarknad förblivit ett beständigt elände på grund av de undantagslagar från marknadsekonomin som infördes under andra världskrigets nödsituation. Lindbeck inskärper att näst bombningar är hyreskontroll ”den mest effektiva … tekniken att förstöra en stad”.

Ett svårsmält påstående för den som tror att marknaden är orättvis och ond medan socialpolitiken är rättvis och god. Men han förklarar utförligt varför priskontrollen på hyror ger stelhet och statiskhet, hur den driver på omvandlingen till bostadsrätter, driver upp priserna på den privata bostadsmarknaden, driver bort investerare från att satsa i hyresfastigheter.

Tanken med hyresregleringen är att en våning i Vasastan inte ska kosta mer än en standardmässigt likartad lägenhet i Tensta. Ur denna uppenbart förvridna värdering uppstår onödigt stor efterfrågan på lägenheten i Vasastan och onödigt liten på den i Tensta. På det följer svarthandel med hyreskontrakt, för någonstans kommer alltid de naturliga prismekanismerna in, de som svarar mot människans tysta vetskap om värde. Det undgår ingen att priset i Tensta är för högt och det andra för lågt.

I stället för att låta hyrorna på olika platser motsvara spekulanternas värdering av dem för sin egen del blir det politiska svaret på kön i Vasastan och frånvaron av kö i Tensta mer ingenjörskonst och mer subventioner till byggande. Men man kan inte bygga bort efterfrågan på gamla bostäder, konstaterar Assar Lindbeck med en karakteristisk lakonism. Det som byggs har en benägenhet att vara nytt.

Lindbeck inskärper att näst bombningar är hyreskontroll ”den mest effektiva … tekniken att förstöra en stad”.

Gamla hus i städer har ofta gynnsamt läge och är vackra. Om marknaden då samtidigt har satts ur spel uppstår inte bara de ljusskygga procedurerna för att komma över kontrakten. Det saknas därtill varje sporre för dem som bor där att lämna dyrgripen när familjeomständigheterna ändras.

Av samma skäl antar studentbostadsmarknaden sin notoriskt beklämmande gestalt. Den änka, låt säga, som blivit kvar i en undervärderad och för stor hyresrätt ges ingen drivkraft att upplåta rum åt unga personer med små behov och svag ekonomi.

Tidigt hävdade vissa ekonomer (Eli Heckscher, Sven Rydenfelt) att det var hyresregleringen som orsakade den permanenta bostadsbristen, men de togs inte på allvar, skriver Lindbeck, för ”efter många års hyresreglering tycktes de flesta ha betraktat bostadsbrist, byteshandel med hyreskontrakt och svarta marknader som ett normaltillstånd”.

Välmenande politiska ingrepp på marknaden är aldrig oskyldiga, de utlöser oändliga oönskade kedjereaktioner. Precis som vid långvarig medicinering mot åkommor får man snart addera en annan medicin mot biverkningarna av den första.

Motsatsen till reglering är inte frånvaro av regler. Det är de klara spelreglerna som kännetecknar en fri marknad. Skillnaden mellan spelregler och reglering är att de förra inte är avsedda att generera ett uttänkt resultat för en viss grupp, utan att stärka principer om förutsebarhet, hederlighet och rättssäkerhet. Därutöver motverkar konkurrensen maktmissbruk och godtycke.

På 1960-talet ville den socialdemokratiska regeringen slopa hyresregleringen. En av förespråkarna för marknadshyror var Olof Palme, vid tiden kommunikationsminister. Ett förslag togs fram. Då passade folkpartiledaren Bertil Ohlin på att anmärka att det vore oansvarigt att inte beskatta fastighetsägarna för den tillfälliga vinstökningen. Ohlin var för marknadshyror men frestelsen att näpsa Socialdemokraterna i en förment jämlikhetsfråga blev för stark.

Tanken med hyresregleringen är att en våning i Vasastan inte ska kosta mer än en standardmässigt likartad lägenhet i Tensta.

På grund av denna folkpartistiska fåfänga blandad med en dos socialdemokratisk prestige återkallades förslaget. Sedan dess har marknadshyror varit tabu. Att hyreskontrollen förutom stagnation, korruption, brist och köer även ger segregation och vanmakt saknar betydelse.

Måhända var det insikten om att ekonomi är ett ämne med större filosofisk tyngd än det ser ut att vara när det handhas av dem som bara räknar, som fick Assar Lindbeck att under decennier ta plats som en framträdande public intellectual i Sverige, en som aldrig förtröttades i att förklara att ekonomiska samband inte var åsikter, utan logiska fakta, tankeverksamhet rörande delarnas sammanfogning till helheter.

Följdriktigt konstaterade han: ”Jag är övertygad om att de flesta som satte sig in i hyresregleringarnas sociala skadeverkningar… skulle hålla med mig om att svensk bostadspolitik är en 70 år lång katastrof.”

En storartad svensk och norrbottning var han, Assar Lindbeck från Luleå. Frid över hans minne.

Ämnen i artikeln

Olof Palme
Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt