Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 17:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lena-andersson-ett-spoke-gar-genom-sverige-skenliberalismens-spoke/

Ledare

Lena Andersson: Ett spöke går genom Sverige, skenliberalismens spöke

Att ständigt be om lov är ett sätt att friskriva sig från ansvar. Respekt för självägande och autonomi är något annat än samtidens ängsliga tillståndssökande och stumhet inför sammanhang och situationer.

Lena Andersson är författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Lena Andersson
Rätta artikel

En variant på liberalism står stark i vår samtid. Jag kallar den skenliberalism, eller existensliberalism. Den anammar den klassiska liberalismens grundbult om individens suveränitet och autonomi men förvanskar den till en fråga om hur det känns i subjektet i varje ögonblick. I det stora och det lilla märks förskjutningen. Under tjugo års tid har jag regelbundet framträtt inför publik. För det behövs mikrofon. Oftast anbringas den runt öron och bakhuvud och sammanfogas via en sladd med en apparat som fästs i byxlinningen. En ljudtekniker brukar hjälpa till och det är här den nya tillämpningen av självägande visar sig.

Jag hyser uppfattningen att påtagande av mikrofon är ett sammanhållet fenomen som liksom andra fenomen har sin inre logik. Påtagande av mikrofon är en enda rörelse och ska betraktas som en helhet. Jag hyser också uppfattningen att det under detta förlopp inte gör något om ljudteknikern nuddar min kropp och lyfter på min kavaj, för det jag har gett tillstånd till är att han ska göra vad som behövs för att mikrofonen ska komma på plats. Ljudteknikern och jag befinner oss i en underförstådd överenskommelse, där och då och avpassad enbart för denna situation, men för hela situationen. Vi syftar mot samma mål, att effektivt få på mig mikrofonen och nå bästa möjliga ljud. Andra situationer har annan logik. Vi är båda förmögna att förstå vad det innebär och situationer utgörs av.

Men i dessa yttersta dagar, då individens suveränitet gjorts om till något emotionellt och situationer inte tolkas utifrån sin inre beskaffenhet utan avläses utifrån den kroppsliga integritetens orörliga måttstock, är det ibland ett helt företag att få på sig en mikrofon. 

Ingen kan säga annat än att samtyckesnormen har slagit igenom med kraft.

Ljudteknikern har förstått läget, så han berättar noga vad han ska göra härnäst och frågar om lov inför varje nytt delmoment, fästa bygeln, justera vinkeln på mikrofonarmen vid munnen eller röra vid mitt kavajslag för att klämma fast myggan. Sedan nytt tillstånd för att låta sladden löpa längs ryggen innanför kavajen och ännu ett för att sätta fast manicken i byxlinningen. 

Han har begripit att i den emotionella autonomins era kan jag ha ändrat mig medan sekunderna går och att det inte någon gång får kännas obekvämt. Vårt oskrivna avtal om att träda i yrkesmässig förbindelse under den stund då mikrofonen anbringas kan ju ha återkallats av mig mitt i en rörelse. 

Den klassiska liberalismens individuella självägande inbegriper några väsentligheter som förbises i skenliberalismen, varvid idén nullifieras. För det första att självägandet är rationellt och inte emotionellt, det vill säga ömsesidigt nåbart med intellektet. För det andra att världen behöver tolkas, tänkas och utsättas för rimlighetsprövning, inte bara mätas och kännas fram. Det går att enas om vad en situation och ett fenomen konstitueras av.

Jag menar således att i uppdraget att föreläsa ingår att få på sig en mikrofon. I att få på sig en mikrofon ingår att ljudteknikern gör vad som krävs för att så ska ske utan att behöva efterhöra hur jag mår i varje ögonblick och om tillvaron fortfarande existerar så som han hittills uppfattat den.

I stället för att vila på tillit, gemensamt intresse och situationsförståelse bygger den skenliberala tillämpningen av självägandet på rädsla, konfliktfylld alienering och subjektets isolering i sig själv. Till det läggs en positivistisk stumhet inför kontexter, vilket kan utläsas som vägran att gå med på att en åtbörd som vore överträdelse i en situation inte är det i en annan. 

Ett besläktat exempel på självägandets nya och tröttande utformning gavs vid ett besök i Oslo nyligen där jag var för att tala om min senaste roman. Bland åtagandena ingick att göra en poddinspelning på förlaget. Jag gick dit med tanken att det var hela poddsituationen jag sagt ja till. Men i stället:

”Är det de här lurarna jag ska ha på mig?”

”Bara om det är okej? Nu tänkte vi ställa några frågor om din bok. Är det okej?”

”Det är därför jag är här.”

”Vi tänkte nu att du skulle läsa lite ur din bok.”

”Javisst, det här stycket?”

”Om det är okej alltså?”

”Givetvis.”

”Nu tänkte vi ställa några raka faktafrågor. Är det okej?”

Ingen kan säga annat än att samtyckesnormen har slagit igenom med kraft. Snart hinner vi inte med att göra något alls, fullt upptagna som vi är av detta låtsasförhandlande. Intentionen är förstås god och allt är mycket vänligt och trevligare än tvingande imperativ. Men respekt för individens autonomi tycks mig vara något annat än detta. Den fordrar en lyhördhet inför vad det är att leva som är motsatsen till oupphörligt tillståndsgivande. 

I det att leva ingår känslighet inför situationers riktning och dynamik, och att utifrån det fatta omdömesgilla beslut snarare än att få ryggen fri av den andras mekaniska medgivande. Har man bara fått ja inför alla sönderhackade delmoment kan man sedan avsäga sig uppmärksamheten på samvarons subtilare villkor, behöver nätt och jämnt förhålla sig till den andra, aldrig bemöda sig om att uppfatta skikten och lagren av tyst men tillgänglig vetskap som mänskliga möten består av.