Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-30 14:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lena-andersson-i-den-socialistiska-deckaren-skulle-martin-beck-uppratthalla-en-forkastlig-lag/

Ledare

Lena Andersson: I den socialistiska deckaren skulle Martin Beck upprätthålla en förkastlig lag

Maj Sjöwall och Per Wahlöö.
Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Foto: Torbjörn Andersson/XP/TT

Det är en kollapsande ambition att ha poliser som hjältar samtidigt som man underkänner lagen de ska upprätthålla. Ändå var det vad Maj Sjöwall och Per Wahlöö med stor framgång gjorde.

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Maj Sjöwall dog förra veckan, ena delen av duon Sjöwall-Wahlöö som skrev den berömda sviten om tio kriminalromaner mellan 1965 och 1975. Det har ofta sagts att det var med dem som deckaren blev den självklara platsen för samhällskritik. 

Hur ser då denna kritik ut och vad skiljer deras verk från tidigare mästare? Det mest påfallande med böckerna om poliserna Beck, Kollberg, Larsson och Skacke är vilka mördarna och de mördade är. Enkelt uttryck är mördarna bättre än offren. (Utom när det gäller sexualbrott.)

Där det hos deras motpol Agatha Christie är omoralen som mördar – frånvaron av klassiska dygder – ser Sjöwall-Wahlöö helt annorlunda på brottens art. Hos dem betingas en persons agerande mer av hennes position i samhällsordningen än av personlig resning. Begrepp som dygder, godhet, ondska ses som tillhöriga ett föråldrat humanistiskt tankegods och saknar därför kraft att förklara tillvaron och kriminaliteten.

Berättelsens intrig blir samhällets påstådda intrig och berättelsens brott blir samhällets påstådda brott.

Hos Agatha Christie sympatiserar läsaren aldrig med brottslingen, eftersom denne är ondskan som ska fördrivas. Hos Sjöwall-Wahlöö är upplägget ofta sådant att när mördarens belägenhet successivt uppdagas visar sig den ha varit så desperat eller orättvis att var och en kan se att brottet är rimligt, att offret fått vad han ska ha och att lagen borde ändras i grunden. 

Samhällskritiken är således inlagd i berättelsens nervsystem och inte påklistrad som en ideologisk accessoar. Berättelsens intrig blir samhällets påstådda intrig och berättelsens brott blir samhällets påstådda brott. Det är på det sättet böckerna är att betrakta som en ”roman om ett brott”, nämligen det socialdemokratiska brottet att inte införa en helsocialistisk ordning, utan att framhärda med det folkhem som slets mellan småborgerlighet och utopi.

En vänstersinnad vän påpekar att Sjöwall-Wahlöö ibland blir väl fåniga i sin karaktärsteckning. Om ett vittne hos dem är byggnadsarbetare och har ”Ny Dag” på köksbordet är det tecknet för en pålitlig människa. Det kan förvisso tyckas fånigt men i alla berättelser är författaren hänvisad till något slags symboler och tecken för att visa på inre kvaliteter. Dessa är svåra att komma runt även för dem som inte tror på inneboende egenskaper utan på att individer danas uteslutande av sociala omständigheter. 

Att kalla Sjöwall-Wahlöös svit för en utveckling av genren leder tanken fel eftersom det antyder att den tidiga detektivromanen var en ofullbordad version av den socialistiska. Snarare viker denna av längs en annan väg och in i en egen och ganska hopplös genre, en modernistisk mellanform av utvecklingsromanen och detektivromanen.

Den tidiga deckaren vände sig mot de då nytända idéerna om moralens upplösning och alltings intighet efter Guds död. I genren ingår därför en avsiktlig statiskhet kring detektiverna. Deras fasthet motsvarar fastheten hos det goda och rätta. Det gör att detektiverna blir samhällsbevarare, motsvarande den eviga Lagen som svävar över människorna. Detektivens uppgift blir att besegra de samhällsförstörande elementen och återställa den moraliska harmonin.

Detta vill Sjöwall-Wahlöö kullkasta. Ett led i uppbrottet från konventionerna är att deras poliser inte är fixerade utan rörliga. De har vardagliga liv, skiljer sig, flyttar, åldras. 

Det är inte givet att det är en styrka hos böckerna eller gör dem mer komplexa. För egen del ser jag det som en svaghet och ett dåligt arv som har anammats av många efterföljare. Att Martin Beck lever kvar beror på det som trots allt ligger fast hos honom. Maj Sjöwall och Per Wahlöö misslyckas tillräckligt väl med att göra honom föränderlig för att han ska förbli inom sin kontur och tillhöra de oförglömliga detektivernas skara.

Ty det storartade med litterära detektiver är att deras egenskaper inte är flyktiga, utan att de har en form som utgör en idé. Man vill återvända till dem inte för att se om de har skilt sig utan för att de låter bli att slösa sin och läsarens energi på sådant. Det handlar inte om trygghet och igenkänning utan om meningsfullhet och engagemang. Gentemot det som är borta i morgon finns det ingen anledning att göra några större åtaganden.

Upprepning, arketyper och återförande till ordningen är detektivromanens essens, oavsett om den vill omstörta eller bevara den förhärskande moralen. Det gör samtidigt den socialistiska deckaren till en självmotsägelse, och när allt kommer omkring är detta vad Sjöwall-Wahlöös mycket suggestiva svit illustrerar bakom deras egen rygg. Att ha poliser som hjältar när polisens uppgift är att upprätthålla den rättsstat och lag som författarna inte accepterar, är ogörligt. Successivt skriver de bort sig från sitt projekt.

I sista boken spårar så allt ur när landets socialdemokratiska statsminister skjuts på öppen gata av en ren och oskuldsfull 18-åring som tycker att sossarna är ruttna bedragare (”Terroristerna”, 1975). Själv har hon tidigare rånat en bank men det är bara en frisk reaktion på en sjuk ordning där enskilda kan äga banker.

Att både revolutionera samhället och beivra brotten mot detsamma är kort sagt en kombination som är dömd att kollapsa.