Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 16:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lena-andersson-liberalismen-overlever-inte-om-forsvararna-standigt-ber-om-ursakt/

Ledare

Lena Andersson: Liberalismen överlever inte om försvararna ständigt ber om ursäkt

Liberalismen förtorkar samtidigt som den är så dominerande att alla kvävs under den. Det lär man sig av debatten i ett land av kollektivister och sociala ingenjörer.

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

I dessa tider av oro för liberalismens sak finns det skäl att fundera över vad oron egentligen gäller, med tanke på att det finns så få liberaler i Sverige. Det vill säga icke-kollektivister som inte ser penningen som ett gissel, som anser marknadsekonomin vara något gott och rimligt snarare än ett nödvändigt ont i väntan på den högre rättvisan.

Liberalismen anses i allmänhet i vårt land vara kall och människofientlig, skapande ett själlöst samhälle utan gemenskap. Emellertid har den några positiva drag som nästan alla uppskattar, varför vi döper om övriga delar till nyliberalism. Det är den som är hemsk, inte den barmhärtige samariten som hjälper en sjuk fast han är av annan stam. Yttrandefriheten och rätten att gå samman och bojkotta är också mer tilltalande för oss än motsvarande fria utbyten på ekonomins område.

Vi är helt enkelt inte överförtjusta i idén om samarbete genom konkurrens. Uppslutningen är snarare stor kring den hållning i frågan som framfördes i denna tidning häromdagen, att den som arbetar för pengar är ”kassako åt diverse utsugare som vill profitera på ens tid” (DN Kultur 13/2)

Den liberala inställningen till frågan är ju en annan, nämligen att det är en gynnsam ordning för samtliga att den som behöver pengar hittar någon som är beredd att betala för uthyrd tid och arbetsinsats, och att den som behöver ha en tjänst utförd hittar någon som är intresserad av ersättningen. 

Så uppstår den spontana utveckling som inte är centralt planerad utan kommer av människors vardagliga små interaktioner på marknaden där var och en sörjer för sitt. Den saknar helt attraktionskraft hos oss. Vi är mycket mer upptagna av att parera frihetens följder genom dundrande förbud, kvotering, skuld och skam. Även kapitalister misstror fri konkurrens. Precis som alla andra vill de reglera marknaden till sin fördel så fort de hamnat på insidan.

Var och en som inte tigger, är sjuk, handikappad, normavvikande eller bor vid en soptipp anses vara ’privilegierad’.

Enligt den själlösa liberalismen går det inte att bli lovad trygghet och framgång i livet eftersom det kräver att någon annan måste uppfylla löftet och därmed görs ofri. Det som går att lova är förutsebara lagar och en rättsstat som upprätthåller möjligheten för individen att sträva efter trygghet och framgång i den avvägning hon anser passa den egna förmågan och läggningen. 

Vackert så. Men inte räcker det i ett land med så många brinnande politiker och där journalistiken inte vet vad den skulle syssla med om den inte kunde ställa någon mot väggen för utsatta gruppers utsatthet.

Att vi i högtidstalen dammar av liberalismens principer men samtidigt finner dem oacceptabla framgår av hur begreppet ”privilegier” kommit att nyttjas. Tidigare betydde det olikhet under lagen, sådant som aristokratin och skråna innehade. I dag används det för att beteckna förvärv som inte alla delar lika på. Var och en som inte tigger, är sjuk, handikappad, normavvikande eller bor vid en soptipp anses vara ”privilegierad”.

Den liberala livsnerven är att börden och dugligheten inte ska göra staten mer välvilligt sinnad till dig. I nästa steg förvanskas den till att betyda att börden och dugligheten inte får göra livet mer välvilligt sinnat till dig. Att förhindra det kräver totalitära insatser. I väntan på dem förser vi till och med den varelse som avancerat från fattigdom med en brasklapp om hans otäcka privilegier, och avkräver honom ett medgivande om att alla inte sitter på samma makt.

Ett skifte har här skett i vårt samhälle. Under stora delar av den ivrigt reglerande socialdemokratiska eran fanns trots allt en respekt och erkänsla för den som genom flit, förtänksamhet och omsorgsfullt leverne drog fram sig själv och fick det bättre. Skiftet har kommit gradvis och med understöd av först marxismen och sedan av den allt genomsyrande och omåttligt populära strukturteorin, där genetiskt bestämda kollektiv identifieras såsom definitionsmässiga bärare av ”privilegier”: män kontra kvinnor och ljushyade kontra mörkhyade, för att bara nämna två. 

I en paneldiskussion där jag deltog nyligen förkunnades att jag var privilegierad som kunde avstå från att verka i sociala medier, ty detta var ”få förunnat”. De som sliter varandra i stycken på Twitter är tydligen tvingade till det på olika subtila vis genom samma slemma utsugare som profiterar på deras tid. Tvingade, kan man förmoda, på samma sätt som skådespelerskor och liknande yrkesgrupper är tvingade att ha arbetsmöten mitt i natten på producentens hotellrum. 

Där fri vilja är villfarelse och rationella val ses som tvång kan liberalismen inte överleva. Den räknar med kapabla människor, inte drabbade, sköra och utsatta. I vart fall inte ständigt drabbade, sköra och utsatta. Sårbarhet är ett mänskligt faktum och ibland är vi sjuka och svaga, men det är också ett mänskligt faktum att väldigt få kan vara det hela tiden eller ens ofta. Ett samhälle som föredrar välstånd framför askes bör inte göra utsattheten till en så åtråvärd position att det blir kö till den. 

Vi är ett land av utopister, kollektivister och sociala ingenjörer. Vi får dåligt samvete av att ha det bättre än tiggarna. Varför skulle vi sörja liberalismen?