Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-25 04:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lena-andersson-nar-sd-vill-ateruppratta-folkhemmet-mister-de-sig-sjalva/

Ledare

Lena Andersson: När SD vill återupprätta folkhemmet mister de sig själva

Socialdemokrater på Sergels torg, 1977. Från vänster: Thage G Petersson, Olof Palme, Gunnar Sträng och Sten Andersson. Foto: Stig A Nilsson

Det vilar något förbryllande över Sverigedemokraternas folkhemsvurm. Forne finansministern Gunnar Strängs gärning både klargör och fördunklar saken. Men Steve Bannon knyter dem samman.

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Trots att folkhemmet var ett modernistiskt projekt och Sverigedemokraterna är antimodernister fortsätter Jimmie Åkesson att hävda att de är den naturliga arvtagaren till Socialdemokraternas folkhem. Vad menar partiet med det? I Erik Åsbrinks bok om Gunnar Sträng från i höstas (Bonniers, 2019) anas vissa svar, samtidigt som dunklet tätnar kring frågan. 

Sträng var socialdemokratiskt statsråd i 31 år och finansminister under den folkhemska guldåldern 1955 till 1976. Han var också något av ett original men ändå ett med sin tid och behövde bara rådfråga sina instinkter för att avgöra svenskens typiska uppfattningar. Han hade sju års skolgång, stor skönlitterär beläsenhet och en extraordinär kraft och auktoritet. Fastän jordbunden och allt annat än kosmopolit hyste han en säregen kärlek till utrikiska låneord, uttalade på hans eget sätt.

Intrycket av Åsbrinks på en gång ömsinta och skeptiska skildring är att Gunnar Sträng styrde landet. I Sverige bestämde regeringen allt och i regeringen Sträng. Han var den stora skattehöjaren i en expansiv tid. 

Hur det kändes att vara svensk upptog knappast Gunnar Sträng och att vara fattig kändes i all enkelhet så illa att känslan borde avskaffas genom votering

Porträttet tydliggör också hur orubbligt materialistisk socialdemokratin är. Det den förstår sig på är materia, föremål, pengar, inte nödvändigtvis människor. Det andliga mässandet hade arbetarna fått övernog av i kyrkan, det tillhörde en gammal mörk tid. Moralen, synden och alltings oföränderliga ordning hade varken gett mat i magen eller vattenklosett. Vad folk behövde var standardhöjningar och likvida medel.

Det är just här Sverigedemokraternas tal om folkhemmet blir förbryllande. SD är ett helt och hållet idealistiskt parti, oigenkännligt utan sin upptagenhet vid kultur, hembygd, tillhörighet, sätt att vara, leva och erfara. I en samtid genomsyrad av detta slags existensfilosofi – mer välvilligt mottagen när den framförs av andra grupper – lyckas de därför så väl och Socialdemokraterna så dåligt. De fångar upp stämningar som Socialdemokraterna inte begriper eller kan hantera därför att de en gång uppstod ur rakt motsatta behov.

Folkhemmet handlade nästan ingenting om idealistiska frågor. Hur det kändes att vara svensk upptog knappast Gunnar Sträng och att vara fattig kändes i all enkelhet så illa att känslan borde avskaffas genom votering. Socialdemokraterna ville bara framåt, bort från minnena.  

Den folkhemska drömmen var handfast och gick att räkna på. Snåla hyresvärdar och arbetsköpare skulle betvingas med standardiserade avtal, inte med utgjutelser om människovärde. Politiken höll sig till det påtagliga, objektiva och mätbara. Gemenskapen var lågmäld och inget att orda om, den kom som en bieffekt av att alla blev moderna samtidigt. Solidaritet var en rationell strategi för att förbättra sin lott. 

När de två partierna SD och SAP nu är jämnstora i opinionen korsas deras vägar längs mycket olika banor. 

Socialdemokratins olycksöde är att de själva har orsakat politikens expansion ut i den existentiella sankmark de saknar utrustning för. De lärde oss, trots att de visste bättre, att politiken kan trolla, åtgärda alla orättvisor och tillförsäkra medborgarna även känslomässig trygghet. I dag skördar de bittra frukter av dessa överdrifter när SD står med famnen öppen för de besvikna.

Då Sträng efter sin verksamma gärning bemöter kritik av att partiet inte lyckats omdana samhället till ett arbetarparadis är hans uppräkning kruttorr: pensionerna, bidragen, sjukförsäkringen, skolgången, arbetslöshetsförsäkringen, miljonprogrammet. Han kunde lika gärna ha sagt: Det ni önskar finns inte den här världen och Guds rike tror inte vi på.

Socialdemokraternas oförmåga i existentiella frågor är sund och frisk, politiker ska inte hålla på med sådant. Men den missgynnar dem oerhört nu.

I dokumentären The Brink (2019) som under ett år följer Steve Bannon (nationalistisk ideolog och tidigare rådgivare åt Trump) understryks den komplicerade relationen mellan det ideella och det materiella för aktivister i dag, och där skönjes en möjlig koppling mellan Sverigedemokraterna och folkhemmet. Bannon betonar i filmen att hans nationalism är ekonomisk, inte etnisk. Det betyder protektionism, tullar, regleringar, centralstyrning och en generellt antiliberal syn på ekonomi. 

Är det detta Sverigedemokraterna avser? En form av ekonomisk nationalism, eller merkantilism, präglade även Strängs och den gamla socialdemokratins åskådning. Åsbrink noterar att Sträng inte var främmande för att begränsa importen från tredje världen och gärna hade gjort det gentemot fler länder om det inte varit för frihandelsavtalen.

Något liknande är vad Bannon är ute efter, enligt honom själv. Den som är amerikansk medborgare ingår i den gemenskap han värnar, och den nationella nyttan är överordnad allt. 

Sverigedemokratins olycksöde är att de för att bli de nya Socialdemokraterna måste omformulera sin idealism till materialism. Då mister de samtidigt sin själ. De stigande förväntningarnas missnöje kommer att ramma dem ännu hårdare än Socialdemokraterna, eftersom förväntningarna på SD är rent existentiella. Det ligger i sakens natur att den idealist som mister sin själ mister allt.