Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-12 06:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lena-andersson-om-naturen-ges-rattigheter-har-aven-tumoren-ratt-till-ett-vardigt-liv/

Ledare

Lena Andersson: Om naturen ges rättigheter har även tumören rätt till ett värdigt liv

En våg närmar sig Miyako City i Japan efter att en jordbävning drabbat området den 11 mars 2011. Foto: Mainichi Shimbun/Reuters

En rörelse med viss potential i opinionen är den som pläderar för ”naturens rättigheter”. Det borde innebära att floderna därmed är skyldiga att inte dränka oss.

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Göran Palm skrev en gång i en dikt: ”Men ur naturens synpunkt är det vi som är problemet, vi som art. Vi är för många, stör för mycket och begär att VIP-behandlas av naturen, hur vi än förtär dess liv; vi är kort sagt naturens svåraste miljöproblem.”

Detta palmska perspektiv vinner bit för bit insteg i våra samtida sinnen och är det som ligger till grund för att konceptet ”naturens rättigheter” är starkt i antågande. Whanganuifloden på Nya Zeeland är den första flod som fått rättighetsstatus och Ecuador det första land som skrivit in naturens rättigheter i sin konstitution. Det blir nog inte det sista. Sverige brukar vara piggt på allt som kan uppfattas som framåtsyftande, varför det är fara värt att opinionen här börjar se naturen som nästa kategori att inlemma i rättighetskatalogen.  

Särskilt sårbar är progressiviteten för argumentet att de frihetskämpar som historiskt velat utvidga rättigheter till nya grupper alltid har mött motstånd från konservatismen som hävdat det absurda i det. Eftersom bromsklossarna nu anför samma sak om naturen måste även denna reform vara rätt, är det lätt att tänka.

Men med rättigheter är det nu en gång så att idén fullbordades i den stund de tillerkändes hela mänskligheten. Att ”utveckla” idén är att omintetgöra den och att låta den övergå i en väsensskild form, ty ömsesidiga rättigheter är med nödvändighet en metafysik av människan för människan. På något annat sätt kan det inte vara utan att idén upplöses i självmotsägelse. Rättigheter är helt sammanflätade med människans beskaffenhet som förnuftsvarelse, hennes intellektuella kapacitet till det imaginära, symbolen, det ännu blott föreställda. Karl Marx formulerar förhållandet med fantastisk precision i ”Kapitalet” (Rickard Sandlers översättning, 1930):

”En spindel förrätta operationer som likna vävarens, och ett bi kommer genom byggnaden av sina vaxceller mången mänsklig byggmästare att blygas. Men det som a priori åtskiljer den dåligaste byggmästare från det bästa bi är, att han byggt cellen i huvudet, innan han bygger den i vax.”

Också frihet och rättigheter har människan byggt i huvudet innan hon gör dem till lag och överför dem till materia. Vi kan utöva återhållsamhet gentemot floder och träd, de kan inte utöva återhållsamhet gentemot oss. Vi förstår vad en flod är, floden gör det inte. Den bara flyter och vet varken ut eller in.

Här finns en paradox för dem som vurmar för naturens rättigheter i avsikt att lämna den gamla ordningen bakom sig, enligt vilken människan står i centrum och skiljer sig från andra varelser. I framåtrörelsens anda menar posthumanismen att denna humanism är ett fördomsfullt, arrogant och förlegat tankefundament, ett ”narrativ” från anno dazumal som behöver ersättas av fräschare kunskaper.

Rättigheter är således inte vad naturen ska tillerkännas, för rättigheter innebär förpliktelser.

Men detta lyckas påfallande illa, för ju mer man vill göra upp med antropocentrismen och människans egenart desto hårdare surrar man sig fast vid den. Sådant som rättigheter, principer och lagar är intensivt mänskliga koncept. Att då göra floderna, träden och djuren till en annan version av människa är ju inte att ödmjukt lösgöra sig från särskildheten.

På min balkong springer en ekorre ibland och välter ner blomlådorna i jakten på föda. Säkert är att han inte funderar på om han får göra det och inte skulle börja fundera på det hur många kurser han än gick. Han har det inte i sin natur, därför ska han inte belastas med människogöra. Och det är för att floden saknar intention och förstånd som människorna vet att inte klandra den när den översvämmat en by eller dragit ner båten i sitt djup. 

Rättigheter är således inte vad naturen ska tillerkännas, för rättigheter innebär förpliktelser. Det åligger oss att inte försura floden och förstöra dess betingelser, men det är en överenskommelse mellan människor och behöver kallas något annat än flodens rättigheter. Precis som Georg Henrik von Wright formulerar det i ”Vetenskapen och förnuftet” (1986) ska vi noga ”övertänka människans förmåga, eller oförmåga, att hålla i styr de makter, som hennes tekniska kunnande släppt lös”, men vi ska inte göra det genom något som kan liknas vid att ge floden ansvar för sitt liv, vilket är vad rättigheter egentligen handlar om: att låta andra slippa ur sitt förmyndarskap. 

Göran Palms dikt från inledningen ovan fortsätter i en resignerad reflektion över dilemmat att det vilda inte är gott och sällan delar våra intressen. Och om naturen har rättigheter nödgas vi erkänna tumörens rätt till liv och virusets värdighet:

”Då är det rätt naturligt för naturen att sätta käppar i vårt kärlekshjul, lika naturligt som att göda cancern. För oss är aids och cancer fiender, men för naturen är de chockmetoder för att få oss på knä som djur igen.”

För hur skulle en posthumanistisk gränsupplösare och aktivist våga hävda en hierarki mellan floder och virus när hela syftet är att rasera sådana bedrägliga, människoskapade skillnader? Så naturens rättigheter är ingen rörelse att kasta sig i famnen på i tron att man ansluter sig till suffragetters och slaverimotståndares kamp. Animism är ett annat ord för den.