Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 15:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lena-andersson-svenska-folket-har-inte-moralisk-ratt-att-hindra-andra-att-forsorja-sig/

Ledare

Lena Andersson: Svenska folket har inte moralisk rätt att hindra andra att försörja sig

Det åtråvärda svenska passet. Foto: Alexander Mahmoud

Principerna för vilka utlänningar som får leva och verka i Sverige bygger på en statisk hierarki som inte accepteras i övriga samhället.

Kolumnen. Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Det råder läkarbrist i landet. Samtidigt utvisas verksamma läkare och blivande läkare, eller får leva här på nåder. Frågade man någon ansvarig eller expert skulle de svara att de inte kommenterar det enskilda fallet. Men enskilda fall är det som måste kommenteras för att idéerna som bär upp systemet ska träda fram. Migrationspolitiken ter sig då nyckfull och grym.

I vårt enskilda fall från den svenska vardagen har vi en ung läkarstudent som troligen inte får stanna men som genom donationer har tagit sig igenom utbildningen med lysande vitsord utan att kosta skattebetalarna en krona. Där finns studentens mor som nyligen har utvisats trots att hon hela tiden försörjt sig i offentliga sektorn och gjort det en bit över den summa som myndigheterna kräver. Det har emellertid skett genom timanställning i stället för fast anställning och då räknas det inte, för facket ser kollektivavtalen och medlemmarnas trygghet hotas av timanställda främlingar.

Det enskilda fallet rymmer vidare fadern som är läkare men endast får tidsbegränsade arbetstillstånd. I hemlandet är familjen förföljd av politiska motståndare. Svenska staten anser landet vara tillräckligt lugnt och det stämmer kanske i formell mening, men att sådant ens ska avgöras av en stat på uppdrag av dess väljare för att kunna utestänga arbetande därifrån, är brutalt fel. Stater och kollektiv ska inte bestämma vad individer gör med sina liv så länge dessa respekterar andras lika stora frihet.

Vi skulle aldrig godta att en svensk kommun förbjöd oss att flytta dit eller att kommunledningen hindrade ett lokalt företag från att anställa oss, men sådana är de protektionistiska grunderna för invandringspolitiken. Att det är samhällsekonomiskt vansinne att köra ut dem som storligen bidrar kan vi för ögonblicket lämna därhän, för det är inte nytta som ska avgöra frågan utan dygdiga principer. Och systemets orättfärdighet vilar ytterst i det faktum att individerna inte kan påverka sin situation i det genom vanlig skötsamhet och ambition.

En aristokrati upprättas där det gäller att ha haft tur med sin otur.

”Men vi har inte råd att hjälpa alla!” lyder mantrat, och det stämmer. Så om vi upphörde att vanemässigt betrakta utlänningar som hjälpsökande skulle frågan komma i ett annat ljus. De som klarar sig själva – det må vara som vårdpersonal, dataprogrammerare, snickare, företagare, städerskor eller vad helst som är hederligt – har inte fått hjälp av svenskarna för att de tillåts andas svensk luft och hyra en svensk bostad.

Men genast träder då ett annat problem in och det är där skon klämmer. Om de som försörjer sig på marknaden tilläts leva i Sverige helt efter eget gottfinnande och utan att trakasseras av myndigheterna vore det samma sak som att säga att främlingar ska bedömas efter duglighet och inte efter skyddsbehov enbart. Bättre då att stänga ute alla som saknar absoluta skyddsbehov så slipper vi göra uppdelningen.

Hierarkin som staten utgår från i invandringsfrågan är, i syfte att vara helt rättvis, tänkt att bygga på sådant som ingen kan rå för, krig och förföljelse. Men när hierarkier som beviljar något åtråvärt baseras på villkor som inte går att påverka blir de destruktiva. En aristokrati upprättas där det gäller att ha haft tur med sin otur. Fenomenet kan jämföras med rikedom. Den är i praktiken inte tillgänglig för så många men ingen är förbjuden att försöka. Möjligheten att förbättra sin lott bara lite grann räcker långt för de flesta.

Psykologiskt är det en väsensskillnad mellan att något man önskar sig är förbjudet i lag och att inte klara av att nå det genom egen kraft.

Eftersom människan är sådan till sin natur att hon kan föreställa sig sina materiella alternativ ideellt och därefter välja utifrån dem, har konkurrenssystem där individen inte kan göra något åt sina chanser alltid något människofientligt över sig. Samhällen ska därför aldrig inrättas som lotterier. Lotten får bara avgöra sådant som inte är viktigt; en bonus, något extra, grädden på moset.

Att slåss mot svenska migrationsmyndigheter framstår för utomstående som en mardröm av rå maktutövning och tanklöshet. För den utvisade som försörjt sig på hårt arbete och tvingats ödmjuka och bevisa sig i all oändlighet måste det vara intensivt provocerande att se hur medborgarskap har delats ut till både en och annan som inte gör många knop men tar emot frikostiga bidrag eller som genom kriminalitet förstör vardagen för fredliga medborgare.

Utan tvivel är det mer akut att undfly död och svält än dåliga ekonomiska villkor, och krigstrauman är en egen kategori där tillvaron kan ha fallit så mycket i spillror att det omöjligt går att klara sig på egen hand i början. Men av det följer ju inte att den som saknar krigstrauma ska avhysas.

Lika lite som man äger en grundläggande rätt att bli försörjd äger svenska folket den moraliska rätten att hindra andra från att försörja sig själva där de finner någon som är beredd att betala för deras tjänster. Man behöver inte känna lycka över demografins och gatubildens förändring, inte heller behöver man känna att kulturen har berikats. Det är tillräckligt att veta att principen bakom är rätt.