På sistone har fenomenet populism börjat diskuteras mer seriöst och analytiskt än som en avfärdande etikett. I den andan har Tankekraft förlag gett ut två skrifter om nödvändigheten av en samlande progressiv populism i en splittrad tid, den ena av Chantal Mouffe, den andra av Nancy Fraser. Båda ställer liberalism och fri ekonomi mot folksuveränitet och jämlikhet. Samtidigt pågår Steve Bannons omtalade försök att forma en international av högerpopulistiska rörelser. Också de ställer frihandel och öppna ekonomier mot demokrati och gemenskap.

Populismen, skriver Mouffe i ”Till vänsterpopulismens försvar”, är ingen politisk regim och har inget specifikt programinnehåll. Den är en mobilisering av olika intressen mot en och samma fiende: den nyliberala hegemonin. Hon ser i samtiden ”ett populistiskt ögonblick” då de liberala institutionerna inte längre har folkets lojalitet.

Bannon har noterat något liknande, och samtidigt identifierat vänsterns svaga punkt. I en intervju 2017 sa han: ”Jag vill att de ska prata om rasism varje dag. Om vänstern fokuserar på ras- och identitetsfrågan och vi fortsätter med ekonomisk nationalism kan vi krossa [den].”

Här anas vänsterpopulismens stötesten. Om erfarenheten av att ingå i en viss kategori utgör ett automatiskt förtryck är splittringen inneboende, för den man då måste gå samman med är den egna förtryckaren. Fraser och Mouffe är dock så ickeessentialistiska att inget kan vara inneboende, allt är historiskt betingat och oändligt formbart. Mouffe nöjer sig därför med att kommentera dilemmat med att dagens mångfald av kamper behöver artikuleras i en kollektiv vilja av gemensamma affekter, och att vänstern sitter fast i rationalistiska tänkesätt.

Friheten att forma sitt liv och sin identitet kan inte knipsas av från friheten att nyttja sina ekonomiska resurser.

Bannons projekt har därmed bättre utsikter att lyckas, då det vägleds av en mer realistisk förståelse av splittringens orsaker och natur. Det var när samhället började skäras längs subjektiva ledder i stället för marxismens rationella och objektiva mellan arbetsköpare och arbetssäljare, som arbetaren om han var man och hade ljus hy gick från att vara kampens förutsättning till att bli dess problem. När han visade sig obenägen att kärleksfullt möta invandring, mångkultur och andra sexuella läggningar och livsstilar än sin egen, klandrades han av alla utom högerpopulismen.

En spänning av detta slag försvinner inte av högre löner, mer offentlig välfärd och tryggare anställningar eftersom den handlar om själslivet, affekterna just. Nancy Fraser snuddar vid det i ”Det gamla dör och det nya kan inte födas” men konkluderar ändå att felet hos den progressiva nyliberalismen är att den tror att ”roten till problemet finns i människors huvuden snarare än i de strukturella och institutionella krafter som ligger bakom [orättvisorna]”. Dessa krafter är kapitalism, individuell frihet och rättsstaten.

Vidgår man inte att somligt faktiskt sitter i huvudet kommer man definitivt att misslyckas med att skapa allianser mellan grupper som anser sina respektive eländen emanera från hur andra ser på dem. Fraser tycks emellertid tro att värderingskonflikter ska upphöra när planekonomi och kvotering införts. Efter det kommer ingen i fabrikens omklädningsrum att ens notera transsexualismens uttryck?

Men genast har man då en ny konflikt på halsen, ty att inte bli noterad är att bli osynliggjord, något som i sig gett upphov till mycken kamp inom postmarxistisk radikalism. Fraser framhåller att ”underprivilegierade kvinnor, invandrare och rasifierade [ska] lockas bort från bolagsfeministerna, de meritokratiska antirasisterna och hbtq-rörelsens huvudfåra, där man förespråkar ’grön kapitalism’”. Vänsterpopulismen bör göra sig kvitt individualismen och den liberala meritokratin samtidigt som arbetarklassväljarna förmås att lämna sina falska beskyddare bland rika etnonationalister, sådana som Trump och Bannon.

Att avskaffa meritokratin innebär i klartext att kvotera eller lotta till alla positioner, ett förfarande så bottenlöst orättvist och naturvidrigt att det med säkerhet leder till skummande raseri och hat mellan grupper.

Det var just för att det föreligger en olöslig konflikt mellan majoritetens rätt att bestämma samhällets inriktning och minoriteternas rätt att välja livsstil, som individualismen för några decennier sedan flyttade fram sina positioner på folksuveränitetens bekostnad. Så formades den förhatliga ordning som Mouffe, Fraser och Bannon vill ersätta med kollektivism. För Bannon är det knappast ett problem att folkviljan kväser den enskilde. Det är det som är folksuveränitet, och på annat sätt kan ”den nyliberala hegemonin” inte motas bort.

Men för vänsterpopulister går ekvationen inte ihop. Ty i rätten att råda över sig själv ingår rätten att råda över sina ägodelar. Friheten att forma sitt liv och sin identitet kan inte knipsas av från friheten att nyttja sina ekonomiska resurser. Men med en världsbild där inget kan vara en olöslig konflikt eller en ekvation som inte går ihop, sådana påståenden är blott diskursiva, bekymrar sig inte heller Mouffe och Fraser om det brutala godtycket i oinskränkt majoritetsvälde.