Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-27 03:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/liberalerna-maste-sluta-stalla-sig-i-spagat/

Svensk politik

Liberalerna måste sluta ställa sig i spagat

Lyftet i opinionen lyser med sin frånvaro.
Lyftet i opinionen lyser med sin frånvaro. Foto: Rebecka Uhlin

DN 29/4 2020. Bör elever kunna köa sig till platser i populära skolor? Ska religiösa friskolor få finnas? Är januarisamarbetet bra? Liberalerna måste lära sig att svara ja eller nej.

Liberalerna har inte fått det lyft i opinionen som partiet hoppades när Nyamko Sabuni valdes till partiledare förra sommaren. Sedan dess har L inte klarat riksdagsspärren i en enda av Novus väljarbarometrar och i DN/Ipsosmätningen för april landar riksdagens näst minsta parti på 4 procent. Nästan lika illa är det när det kommer till förtroendet för partiledaren, där Sabuni delar sistaplatsen med Miljöpartiets Per Bolund (Expressen/Sifo 1/4).

Den uteblivna framgången är inte särskilt konstig. Liberalerna är just nu Sveriges mest osynliga och otydliga parti.

När Sabuni i höstas svarade på frågan vad Liberalerna har, som de andra borgerliga partierna saknar, blev svaret att L ger liberala svar (SvD 14/11-2019). I samma intervju förklarade hon att partiet varit ängsligt och måste ha en åsikt ”i stället för att försöka tillfredsställa olika fraktioner och urvattna besluten”. Vidare: ”Jag upplever att landsmöten har inneburit mycket av 'ni vill inte det, och ni vill inte det, därför hamnar vi i ett beslut någonstans mitt emellan'. Det blir bara konstigt.”

Ja, konstigt är faktiskt precis vad det blir. Nu senast när Liberalerna skulle ge det liberala svaret på om kötid bör slopas som urvalskriterium i skolvalet, vilket regeringens utredare föreslagit.

Den uteblivna framgången är inte särskilt konstig. Liberalerna är just nu Sveriges mest osynliga och otydliga parti.

Medan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna tydligt sparkade bakut, och Centern förklarade att de ville avvakta remissinstanserna, placerade sig L någonstans mitt emellan. Köa till skolan redan från BB – nej. Ställa sig på vänt ”kanske ett år eller två” inför skolstarten – ja. Trots att en modell där skolplatser släpps likt konsertbiljetter inte skulle åtgärda problemet som köförbudet hoppas lösa: att barn med gynnsamma hemförhållanden har betydligt större chans att komma in på de populäraste skolorna.

Samma liberala spagat märks i hållningen till religiösa friskolor. I ord förklarar L-företrädare tydligt att de helst vill att dessa ska jämnas med marken. Men i praktisk politik förespråkar partiet ett etableringsstopp – det vill säga, skolorna som finns ska vara kvar men inga nya får starta och de befintliga får inte byggas ut – trots att religiösa friskolor rimligtvis antingen är ett problem eller inte.

Landar man i det första ska inga barn gå i den sortens skolor. Anses de däremot vara legitima inslag i den svenska utbildningsfaunan spelar det ingen roll om 1, 5 eller 10 procent av eleverna får sin undervisning i en skola med kristen, judisk eller muslimsk profil, och det spelar heller ingen roll om andelen växer.

En tredje fråga där Liberalerna har svårt att välja fot är januariavtalet, eller kanske snarare regeringsfrågan. I januari 2019 sa partiet ja till att stödja en S-MP-regering, för att ett halvår senare rösta fram en partiledare som visserligen säger att avtalet ska hållas, men som samtidigt är en av dess kritiker.

Balansgången blir ännu tydligare när man tittar på det lag som Nyamko Sabuni har format. Den innersta kretsen består av personer som hade föredragit en annan regeringslösning (Expressen 3/10-2019). Som partisekreterare Juno Blom, gruppledare Johan Pehrson och den ekonomiskpolitiska talespersonen Mats Persson, som under våren har deltagit i en mängd pressträffar om olika krispaket tillsammans med finansministern och representanter för Centern och Miljöpartiet.

Den här sortens dubbla budskap, där det liberala svaret på ganska enkla frågor blir att placera sig någonstans mitt emellan, gör att Liberalerna hamnar i spagat. Det kommer knappast hjälpa partiet över riksdagsspärren.