Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-26 16:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/liberalerna-star-vid-ett-ideologiskt-vagskal/

Ledare

Liberalerna står vid ett ideologiskt vägskäl

Illustration: Magnus Bard

DN 13/4 2019. Jan Björklund drog slutsatsen att Liberalismens huvudmotståndare just nu är den populistiska nationalismen. Den bör nästa partiledare stå fast vid. 

Rätta artikel

Sommaren 2017 utmanades Jan Björklund av Birgitta Ohlsson om ledarposten i Liberalerna. Men i praktiken fanns fler alternativ för partiets riktning och ledarskap. I augustinumret av partitidningen Nu författade Nyamko Sabuni en programförklaring. Någon officiell kandidatur blev det aldrig, men det rådde knappast några tvivel om att den förra integrationsministern också stod till förfogande. 

Sedan Björklund meddelade sin avgång har Sabuni rest landet runt för att bygga stöd. Att hon vill leda L var alltså ingen hemlighet före torsdagens besked att hon är kandidat till jobbet.

Någon hemlighet är det heller inte vart Sabuni vill leda partiet. Mellan Björklund och Ohlsson rådde samsyn om förhållningssättet till Sverigedemokraterna. Båda två betraktade den populistiska nationalismens framfart som liberalismens svåraste utmaning, och ville därför inte ge SD något inflytande. Nyamko Sabuni konstaterade i sin artikel att L borde ”samverka” med Jimmie Åkessons parti.

Nu säger Sabuni att hon respekterar januariavtalet. Ingångna avtal ska hållas, motiverar hon det med. Men menar också att hon själv inte skulle ha ingått det. Krumbukterna kring uppgörelsen förklaras nog bäst av att Sabuni vet att det finns en majoritet för den i partiet. Inte av att hon ändrat uppfattning om hur L ska förhålla sig till SD.  

Hur länge avtalet överlever med en sådan ljummen inställning kan man också fråga sig. Risken är att den faller snabbare än någon hinner säga ”Ebba Busch Thor accepterar decemberöverenskommelsen”. 

De som vill se Sabuni vald hänvisar också gärna till just KD-toppen: Se bara vad en tydlig partiledare som går genom rutan kan göra med opinionssiffrorna! L skulle också kunna locka borgerliga väljare som skyr Stefan Löfvens parti värre än Jimmie Åkessons. 

Kanske skulle det bli så. Lika troligt är att partiet skulle gå genom golvet. Det är trångt på högerkanten. Busch Thor har redan mutat in sitt territorium. De liberalt sinnade väljare som säger tvärt nej till SD och som utgör L:s bas skulle vända sig till Annie Lööf. 

Valet handlar heller inte om simpel väljarmatematik, utan om hur man skapar ett liberalt samhälle. Då måste man förstå vilken politisk kraft som är liberalismens huvudmotståndare.

En regeringskris skulle leda till nyval, som L skulle utkämpa utifrån utgångspunkten att borgerligheten visst ska kunna ta stöd av SD. Ett lappkast från förra året. Det är svårt att tänka sig ett mindre hedrande sätt att falla ur riksdagen på. 

Till syvende och sist handlar Liberalernas val av riktning heller inte om simpel väljarmatematik, utan om hur man skapar ett liberalt samhälle. Då måste man förstå vilken politisk kraft som just nu är liberalismens huvudmotståndare. 

Förmågan att göra den typen av val har varit L:s historiska styrka. Därför allierade man sig med socialdemokratin mot högern i striden om rösträtten. Men infogade sig i borgerligheten mot S när huvudkonflikten gällde socialiseringen av Sverige.

Frågan är om socialdemokratin fortfarande utgör den svåraste utmaningen för liberalismen. Och om L:s främsta uppgift därför är att slåss för en moderat statsminister, även om det kräver att SD ges inflytande – som de M-sympatisörer som just nu agerar hejarklack åt Sabuni tycker. Eller om den populistiska nationalismen är ett allvarligare hot och liberaler därför bör göra upp med kompromissvilliga socialdemokrater, så länge de parlamentariska förhållandena är de rätta. 

Enligt en genomgång i DN (18/1) hämtades 26 procent av innehållet i regeringsuppgörelsen från 5-procentspartiet Liberalernas valmanifest. Endast 21 från Socialdemokraternas. Det råder alltså inga tvivel om att det ideologiska vägval partiet gjorde i januari är förenligt med att driva igenom liberal sakpolitik.    

Det borde heller inte råda några tvivel om att nästa partiledare står fast vid det.