Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-20 18:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/liberalernas-framtid-ligger-inte-hos-hogern/

Ledare

Liberalernas framtid ligger inte hos högern

Foto: Pi Frisk

DN 3/7 2019. Det politiska landskapet skakas om över hela Europa. Liberala politiker ställs inför strategiska val. Det gäller också i Sverige.

På tisdagen tog Europaparlamentets ledamöter plats i kammaren. Den nya mandatperioden rullar därmed i gång. 

EU-valet har självfallet sin egen dynamik. Röstdeltagandet är i regel lågt. Ändå utgör de förändrade styrkeförhållandena mellan parlamentets partigrupper en utmärkt illustration av den politiska islossning som just nu pågår på nationell nivå över stora delar av unionen.  

Statsvetarna brukade prata om Västeuropas ”frusna landskap”. I större delen av regionen stod ett stort socialdemokratiskt parti mot en borgerlig motsvarighet, en allians av liberaler och konservativa. Tillsammans dominerade de två blocken under efterkrigstiden den politiska scenen.

På samma sätt har socialdemokraterna och den borgerliga gruppen EPP styrt och ställt i Europaparlamentet. Men inte längre. Den gemensamma majoritet de haft försvann vid valet i maj.

Ett grönt, liberalt centrum tar större plats.

Det beror till viss del på att den nationalistiska högerpopulismen vuxit, naturligtvis. Men också på att ett grönt, liberalt centrum tar större plats.  

Det nya landskapet – och de faktorer som drivit fram förändringarna – tvingar politiker runt om i Europa till strategiska vägval. Det gäller inte minst dem med ett liberalt sinnelag. 

Var ska liberala partier leta efter väljare? 

Är det bland dem som är missnöjda med globalisering och skeptiska mot mångfald – och som därför revolterat mot både socialdemokrati och borgerlighet de senaste åren? 

Kanske är det bland dem som forsätter att se spelplanen på det sätt som den såg ut för ett decennium sedan? Väljare som betraktar politiken som en evig kamp mellan ett rött och ett blått lag, och vars enda drivkraft är att stoppa socialdemokratiska regeringar?  

Alliansen med konservatismen hade inte sin grund i att beröringspunkterna var fler än med socialdemokratin.

Eller ska liberaler försöka vinna dem i den nya gröna, utåtriktade, optimistiska mitten? Gruppen som lyfte fram Macron till den franska presidentposten, och Storbritanniens liberaldemokrater respektive Tysklands miljöpartister till stora framgångar i Europavalet? 

Vilket kynne tycker liberala politiker deras idéer bäst representerar?

Och med vilka ska liberala politiker alliera sig?

Den långa alliansen med konservatismen hade inte sin grund i att beröringspunkterna var fler än med socialdemokratin. I stället byggde den på att omständigheterna gjorde dem mer relevanta.

Socialdemokratin var stor och hade stora anspråk. På dess vänstra sida hotade kommunismen. De konservativa var måttfulla och till höger om den var det tomt. Som politisk kraft var nationalismen, av förklarliga skäl, död i Europa efter andra världskriget. Den politiska konflikten kretsade kring ekonomi, inte kultur.   

Nu förändras de omständigheterna. Socialdemokratin är mindre och har små anspråk. Någon kommunism att tala om finns inte – den yttervänster som gör det är på de flesta håll marginaliserad. Samtidigt har nationalismen gjort sitt återinträde. Konservativa frestas av den.

Ska liberaler ändå hålla fast vid sin gamla allians? Eller inta en friare roll, och låta parlamentariska förhållanden och högerns förmåga att hålla en rågång åt nationalismen, styra åt vilket håll man gör upp?

De svenska Liberalerna valde i januari det senare. Fokus på liberala värderingar och sakpolitik – samarbeten åt vänster lika väl som åt höger.  

Valet av onsdagens Almedalstalare Nyamko Sabuni – som inte bad om ett mandat för ett annat vägval – borde inte ändra på det.