Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-01 18:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-alla-bar-vi-pa-en-liten-wanloo/

Konst

Lisa Magnusson: Alla bär vi på en liten Wanloo

För Johan Wanloo är skapande ”fan ingen hobby. Det är ett sätt att leva”.
För Johan Wanloo är skapande ”fan ingen hobby. Det är ett sätt att leva”. Foto: Eva Tedesjö

Jag skäms över det självgoda skrävlandet om skaaapande – för jag känner igen mig.

Jag är inte Johan Wanloo. Så varför skäms jag för hans skull när jag läser hans kulturkrönika i Göteborgs-Posten (15/5)? Ja, jag verkligen skäms, som om det vore jag själv som läxat upp alla som försöker vara kreativa nu under corona: ”För mig är skapande på liv och död. Det är inget tidsfördriv att ägna sig åt mellan Netflix och tv-spel.” 

Detta alltså från en person som bor i Sverige, i modern tid, som till och med i förbigående nämner att han får bidrag för att ägna sig åt sin konst, vilket vid närmare googlande visar sig vara serietecknande. På vad sätt är hans skapande på liv och död? Det är obegripligt. Menar han på ett existentiellt plan?

Problem uppstår först när det är allt man gör: att sitta där och ta sig själv på allvar.

Nog har han rätt i att mycket bra föds ur den stora dramatiska nödvändigheten. Men även ur tomheten, skulle jag säga, den som han ringaktar så mycket: Det svenska gamla popundret berodde inte bara på att den kommunala musikskolan var så lyckad, utan också på att de döende industriorterna var urtråkiga. Tristess är bra för fantasin. Som under hemmalivet nu i coronans tid.

Egentligen har kreativiteten bara en fiende, och det är självgodheten; inbillningen att skapandet gör en till Skaparen med stort S. Det är en evig balansgång. För man måste ta sig själv på allvar för att kunna vara kreativ. Man måste tillåta sig själv att ta plats, man måste tro att det man gör är något. Problem uppstår först när det är allt man gör: att sitta där och ta sig själv på allvar, positionera sig, posera. 

Jag tror det är därför jag skäms. För att jag känner igen mig. Odrägligheten finns hos alla som är kreativa, även om man inte talar om det. Självtvivlen går an att prata om, och värkandet. Men det faktum att man också bär på en liten Johan Wanloo? Det är för pinsamt. Och närhelst han tittar upp och börjar skrävla om att hans skapande är på liv och död och bättre än allt annat gäller det att vara snabb: ned med honom i fickan igen. Fort, innan någon hör.