Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 19:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-alla-myndigheter-behover-nejsagare/

Ledare

Lisa Magnusson: Alla myndigheter behöver nejsägare

Svenska ESF-rådets generaldirektör, Lars Lööw. Foto: Julia Mård

Det kommer alltid att finnas personer som är vårdslösa med andras pengar. I förlängningen påverkar det förtroendet för hela systemet.

Rätta artikel
EU-valet 2019

Kommer ni ihåg Annette Olofsson? Revisorn som gjorde allt i sin makt för att hindra Transportstyrelsen från det lagmässiga haveri som sedan blev den stora it-läckan. En Annette skulle behövas på fler håll, inte minst där mycket pengar är i omlopp. Som på Svenska ESF-rådet. 

Där hanteras i snitt 2 miljarder kronor om året. Hälften är EU-pengar, hälften svenska skattemedel. Syftet med myndigheten är att stötta olika arbetsmarknadsprojekt. Det är alltså till dem miljarderna ska gå.

I stället har myndigheten via en av toppcheferna ordnat så att miljontals kronor betalas ut i förskott till egna projekt, helt i strid med reglerna. Vad gäller dessa har rådet också konstant frångått det allra mest grundläggande kravet, nämligen att varje projekt ska vara resultatbaserat och noga följas upp och utvärderas.

Det är alltså inte bara något enstaka dumt misstag det handlar om, utan ett medvetet och målinriktat trixande.

Bland annat har ESF-rådet lagt 20 000 kronor på ett fyra minuter långt filmklipp till en videoblogg på Internationella kvinnodagen, som sammanlagt fick fyra visningar på Youtube, och 82 584 kronor på en videoblogg inför ett jubileum. 

Till de andra interna ”satsningarna” hör podden ”En smart framtid” som utkom i 35 avsnitt till en kostnad av cirka 60 000 kronor styck. När produktionen drog över budgeten äskade chefen i fråga pengar från myndighetens post för ”oförutsedda utgifter”.

Det är alltså inte bara något enstaka dumt misstag det handlar om, utan ett medvetet och målinriktat trixande för att för egna ändamål kunna använda pengar avsedda för andra.

Och det är en tanke som inte riktigt vill släppa taget när man läser om den här sortens beteende, nämligen att slöseri och roffande inte tycks handla om ett faktiskt behov, en brist, om pengarna i sig. Nej, det handlar om en princip – eller snarare bristen därpå. Det går utöver de enskilda, felande individerna – det gäller ytterst förtroendet för hela statsapparaten. Ofta tycks det röra sig om arbetsplatskulturer där ingen riktigt tar ansvar.

”Jag tycker inte att jag ska behöva svara själv för något som vi varit överens om från början”, säger nu exempelvis den ansvariga chefen – jag säger det igen: den ansvariga chefen – när DN konfronterar henne.

Det kommer alltid att finnas folk som hon, som är vårdslösa med andras pengar. Vad vi i stället får sätta vårt hopp till är att det också finns nejsägare. På Transportstyrelsen hette hon Annette Olofsson. I fallet med Svenska ESF-rådet finns det en Anna Widmark. 

Det är förmågan att stå upp för protokollet som skapar ett fungerande system. Och jag vill ändå tro att de som gör det är fler.