Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-21 23:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-att-hota-skolkarnas-foraldrar-kommer-aldrig-att-leda-till-nagot-gott/

Ledare

Lisa Magnusson: Att hota skolkarnas föräldrar kommer aldrig att leda till något gott

Hemmasittare. Foto: Anders Hansson

I nästan alla familjer är det redan en tragedi när ett barn inte klarar skolan. Att kräva dem på tusentals kronor gör bara en dålig situation sämre.

Rätta artikel

Med barn är det alltid en svår balansgång. De har sin egen vilja, å ena sidan, och föräldrarna har bestämmanderätt å den andra. Samtidigt har samhället ett ansvar för att alla, oavsett bakgrund, får lika förutsättningar i skolan. I praktiken är detta svårt förstås. Det gäller inte minst de så kallade hemmasittarna, som Dagens Nyheter tidigare uppmärksammat.

Statistik som Skolinspektionen har tagit fram åt DN visar att var tjugonde elev i Stockholm var frånvarande mer än 20 procent av tiden i januari och februari. Totalt handlar det om 3 556 barn – vilket är en ökning med tusen elever på bara ett år.

Siffrorna inkluderar även giltig frånvaro, såsom sjukdom. Men alldeles uppenbarligen är något fel när fler än var femte elev missar så många lektioner att det motsvarar en hel dag i veckan, såsom det är i exempelvis Rinkebyskolan. Och många är borta ännu mer än så. Antalet barn som är frånvarande mer än hälften av tiden har under samma tidsperiod ökat med 26 procent i Stockholm, till 395 stycken.

Det är lätt att få panik, och börja famla efter fraser om krafttag. Frågan är bara vari dessa krafttag ska bestå. En del kommuner har börjat hota föräldrarna med vitesförläggande, visar DN:s enkät. Det är svårt att tänka sig en enda situation där det leder till något gott. 

För nästan alla föräldrar vill sina barn väl. Nästan alla föräldrar vill att det ska gå barnen väl i livet. I nästan alla familjer är det därför en tragedi när ett barn inte klarar skolan. Och dessa olyckliga familjer är alls inte olyckliga på sitt eget sätt, även om det kanske känns så, för så brukar det vara med olycka: den består till stor del av övertygelsen om att man är ensam. 

Men barn som inte vill gå i skolan är ett redan omfattande problem som drabbar allt fler. Att då introducera en ekonomisk piska är att säga att felet är att de enskilda föräldrarna struntar i sina barn, nå, men sina egna plånböcker bryr de sig väl åtminstone om? 

Det är en förolämpning förklädd till tuff kärlek, och den riskerar att bara skapa ännu mer fientlighet: Mellan skola och föräldrar, mellan föräldrar och barn, mellan barn och skola. 

På många håll fattas nu pengar även till det mest grundläggande. Bekvämt nog sammanfaller detta med trenden att sätta sin tillit till ny teknik och elevens egen förmåga.

I stället måste skolan förstå att den själv har all anledning till rannsakan. I Skolinspektionens elevenkäter är det tydligt att tryggheten och studieron minskar. Och om man ser till de skolor som toppar frånvarolistan i Stockholm så har dubbelt så många elever som rikssnittet uppgett att det finns andra elever eller personal som de är rädda för. Det betyder inte att det är samma barn som sedan slutar gå till skolan. Men det lär åtminstone finnas en överlappning. 

En stor del av problemen handlar dessutom om övergripande politiska beslut. På många håll fattas nu pengar även till det mest grundläggande. Bekvämt nog sammanfaller detta med trenden att sätta sin tillit till ny teknik och elevens egen förmåga. Vilket passar en enda grupp: högpresterande barn från resursstarka familjer, sorten som klarar sig i alla skolmiljöer. 

De andra hänger på så gott de kan. Men vissa klarar det bara inte. Några har neuropsykiatriska problem som omöjliggör traditionell skolgång. Andra är bråkstakar som söker kickar och status, och som det behövs stora resurser och ihärdighet för att fånga upp. Och så finns där de faktiska hemmasittarna, som utan undantag mår dåligt. För människor är sociala varelser; isolerar sig i hemmets dunkel gör bara de sjuka och skadade. 

Nästan samtliga av de här barnens föräldrar har med största sannolikhet redan försökt allt och mer därtill för att få skolgången att fungera för barnet. Att ovanpå allt hota dessa familjer med ekonomisk ruin är bara... för mycket.

Låt oss i stället konstatera att det är svårt att skapa en skola som tillvaratar alla elever och får dem att trivas. Det minsta man kan begära är en ödmjuk insikt om skolans ofullkomlighet, och en öppenhet: Det måste finnas många stigar in, och tillbaka, för de som inte klarar av den snabba, bullriga och ofta otrygga budgetmotorvägen. I själva verket är det nog detta som är skolans främsta uppgift. Inte lika förutsättningar, utan lika goda förutsättningar.