Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 21:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-barn-kanske-maste-fa-begransa-livet-en-tid/

Ledare

Lisa Magnusson: Barn kanske måste få begränsa livet en tid

Foto: Christine Olsson/TT

Jag blir lika sur varje gång mammor koketterar med att barn minsann inte är ett hinder för något. 

Lisa Magnusson
Rätta artikel

Det är en erfarenhet, brukar jag väsa till mig själv, som en sorts svart tröst när något är jobbigt. Den som skriver kan ju aldrig få nog av sådana. Och kanske är det så Madelaine Levy (SvD 25/11) borde ta sig an sin sorg inför moderskapets ensamhet?

Hon har fått många goda råd: att man ändå blir lyckligare av att umgås med barn än med vuxna ( Linda Skugge i Expressen 27/11), att hon ska tillåta sig att vara öppen och sårbar också i flyktiga möten med till exempel kollegor ( Helena Granström i Expressen 8/12), att samla vännerna till julfirande ( Ida Ölmedal i Sydsvenskan 16/12).

Själv skulle jag snarare vilja säga: Kanske måste barn få begränsa livet? Kanske är det inget att göra åt?

Allt som kräver att man tänker kräver också långa, sammanhängande sjok av tid.

Jag blir lika sur varje gång mammor koketterar med att barn minsann inte är ett hinder för något, att man kan skapa på stulna minuter här och där. De är den kreativa kvinnans motsvarighet till supermodellerna som alltid sade i intervjuer att deras bästa skönhetstips var att dricka vatten. Denna förljugenhet!

Sanningen är att det inte går att läsa en bok när man är slutkörd. Det går inte att skriva tio minuter ”i kön på Ica”. Och det går inte att ha några djupare konversationer med andra vuxna när barn är med.

Allt som kräver att man tänker kräver också långa, sammanhängande sjok av tid. Jag förstår att Madelaine Levy längtar. För dagens mammor befinner sig i en unik sits: hela lönen för hela arbetet, visserligen, men också hela hushållsarbetet. Och barnen. Det blir bara smulor över till vuxenliv, till en själv.

Man får det största i gengäld: pussar som är som lättvispad grädde, livsinsikter och ljuvliga skratt, kärlek i en omfattning man inte visste fanns. Och snart är de små stora och försvinner bort. 

Då kommer kanske Madelaine Levy i stället att sakna och sörja de år då hennes jag var så uppluckrat? Eller så blir de åtminstone en erfarenhet att använda sig av.