Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 09:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-berattelsen-om-mannen-som-lag-dod-i-tre-ar-ar-inte-sa-enkel/

Ledare

Lisa Magnusson: Fallet med mannen som låg död i tre år är inte så enkelt

”Ofrivillig ensamhet” är ett missvisande koncept.
”Ofrivillig ensamhet” är ett missvisande koncept. Foto: Jonas Lindkvist

I sin frånvaro har han blivit en symbol för hur hårdhjärtat Sverige är. 

Det har talats mycket om mannen som låg död i tre år innan någon hittade honom. Utan att någon saknade honom, blir slutsatsen. Och det antas säga något inte bara om honom utan om det svenska tillståndet. 

Vi är ju så ensamma här; i det individualistiska Sverige bryr sig ingen om någon och alla mår dåligt, särskilt de äldre, dem som vi dumpar på något hem. Sådan är vår självbild. Den har tack och lov rätt lite med verkligheten att göra: Sju av tio svenskar över 85 har en nära vän utöver eventuell partner, enligt Statistiska centralbyrån. Det är ju rent enastående: Tänk att vara så till åren och ännu ha minst en god vän och kanske också en partner i livet? 

I Sverige är den äldre generationen heller inte utlämnad till den yngres personliga välvilja. Alla tas om hand, omsorgen är lagstadgad. Kanske är det därför seniorerna över lag känner sig betydligt mindre ensamma här än i förmodat familjebullriga Medelhavsländer som Italien och Grekland? (Se exempelvis forskningsstudien ”Loneliness among older Europeans” av Sundström, Fransson med flera.)

Likväl finns avståndet till andra också mitt i människomyllret, ibland är det tre år långt. I svensk politik kallas denna långvariga ensamhet för ”ofrivillig ensamhet”. Det är missvisande. 

För självklart behöver människor andra människor. Men för vissa kommer inte umgänget med andra naturligt, utan kräver en ansträngning som blir allt större ju mer man vant sig vid det bekväma i att vara sitt eget sällskap.

Vad skulle de ha kunnat göra? Det lyste i fönstret, det luktade inte.

Kanske sörjer man de vänner man aldrig haft, såsom man skulle sörja ett syskon som dött innan man föddes? Själva tanken på vad som kunde ha blivit. Hur nära man kunde ha varit, alltid där för varandra. 

Men de allra flesta som är ofrivilligt ensamma kan hitta någon form av sammanhang – om inte annat så i föreningslivet, i en välgörenhetsorganisation, i ett politiskt parti. Total isolering är någonstans ett val, även om det finns en dubbelhet och ett vemod eller till och med en uppgivenhet i den.

Jag kände inte mannen som låg död i tre år, det gjorde kanske ingen. I sin frånvaro har han ändå blivit en symbol för hur hårdhjärtat Sverige är. 

Detta trots att grannarna ju tittade efter honom, undrade om honom, han som visserligen höll sig undan men som tidigare synts till med jämna mellanrum. Vad skulle de ha kunnat göra? Det lyste i fönstret, det luktade inte. Till sist lyckades de ändå övertala hyresvärden att kontakta polisen.

Det inträffade är sorgligt på sitt eget sätt. Men ensamhet är samtidigt något komplext, och vi gör oss själva en otjänst om vi tror annat.