Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 07:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-cynism-ar-livsfarligt-i-sjukvarden/

Ledare

Lisa Magnusson: Cynism är livsfarligt i sjukvården

Foto: Henrik Montgomery/TT

När personal frångår protokollet, trots att en patient uppvisar allvarliga symtom, så måste det få konsekvenser.

Vissa saker går inte att glömma. Som det som hände Emil Linell. En höstmorgon 2010 ringde han in till SOS Alarm. 13 gånger upprepade han i telefonen att han inte kunde andas. Men sjuksköterskan avfärdade honom; han andades ju jättebra, nej det där var bara psykiskt. Det slutade med att Emil Linell dog. Sjuksköterskan friades från ansvar i domstol, formellt är detta ingens fel.

Men att famla efter hjälp och inte bli trodd, det måste vara något av det värsta en människa kan uppleva. Och tyvärr är Emil Linell inte den enda. Liknande saker sker fortfarande: vårdanställda följer inte protokollet eftersom de inte tycker sig behöva det med just den här patienten. Den här cynismen är bokstavligen livsfarlig. 

”Kulturell svimning”, kallar sjuksköterskan det hela i journalen, som även noterar att mannen ”ligger ned och spelar medvetslös”.

Det senaste exemplet hör också till de mest uppmärksammade. Det gäller en man som slog i huvudet under en fotbollsmatch och som efter dagar av tilltagande värk plötsligt föll ihop. Men när ambulansen kom fick hans skräckslagna hustru veta av personalen att han bara överdrev, ja, låtsades vara sjuk. ”Kulturell svimning”, kallar sjuksköterskan det hela i journalen, som även noterar att mannen ”ligger ned och spelar medvetslös”. Den ”kulturella svimningen” var i själva verket en hjärnblödning. Patienten dog. 

Sahlgrenska sjukhuset verkar nu mest tycka synd om ambulanssköterskan. ”Han fick hjärnsläpp”, säger Leif Persson, chef för ambulanssjukvården, till DN. ”Han insåg inte vad han gjorde och han är djupt ångerfull. Ibland blir det fel.” Fel? En människa dog, efter att någon bestämt att han simulerade.

Den svenska vården är på många sätt fantastisk. Personalen är kompetent, hjälpsam, hårt arbetande. Och många klagomål beror på att allmänheten inte förstår hur systemet fungerar. Som ledarsidans kolumnist, Hanne Kjöller, kärnfullt sammanfattar saken (DN 20/9): ”Får du vänta i timmar på barnakuten? I så fall bör du tacka din lyckliga stjärna. Det betyder med största sannolikhet att ditt barn inte är särskilt sjukt.” 

Detta handlar alltså inte om att alla patienter alltid ska prioriteras, för det går inte. 

Problemet här är den enskildas brist på respekt. Oviljan att göra sitt jobb, och undersöka den som är sjuk och rädd och redan mycket utsatt. Alldeles säkert träffar vårdpersonalen en hel del kverulanter, hypokondriker och personer som tror sig vara svårt sjuka men inte är det. Men inte ens de förtjänar att avfärdas redan vid en första anblick, av någon som förväxlar sina föraktfulla fördomar med sanningen, och sin cynism med synskhet.

Sådan nonchalans hör helt enkelt inte hemma i vården.