Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-21 05:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-de-ratade-kvinnorna-ar-osynliga/

Ledare

Lisa Magnusson: De ratade kvinnorna är osynliga

Foto: Alamy

Det är inte mer synd om frustrerade unga män än om några andra.

Kärleken är ett mysterium. Och den som söker ska inte finna svar, däremot allehanda hemknåpade ideologibyggen, det ena med fler skruvar lösa än det andra. 

En av de mest populära teorierna bland såväl radikalfeminister som konservativa biologister är att könskriget är på riktigt. Män och kvinnor är inte varandras pusselbitar utan varandras motsatser, väsensskilda. Män är svin och kvinnor är från Venus, män vill ha sex och kvinnor kärlek, män är aktörer och kvinnor objekt, män raggar och kvinnor ratar. 

Senast beskrevs denna ordning av Göteborgs-Postens kulturchef, Björn Werner, i en vida hyllad och delad text om IS-terrorister, nynazister och incels (30/12). För att förstå deras lidande, måste man förstå dejtingappen Tinders logik, menar han: ”Är du inte snygg och framgångsrik är kvinnor helt enkelt inte intresserade av dig.”

Att kvinnors lott är att behaga blir tydligt också i Björn Werners text.

Just där ligger fokus ständigt. På männen som inte får något. Än de ensamma, ratade kvinnorna då? De nämns aldrig ens i de här sammanhangen. Kanske för att deras existens går så på tvärs med vår uppfattning om det feminina.

Kvinnor är ju objekt, sådan är överenskommelsen om könsrollerna. Det icke åtrådda sexobjektet är en självmotsägelse, det passar inte in i mallen. Så blir de ratade kvinnorna osynliga, både som individer och i debatten.

Att kvinnors lott är att behaga blir tydligt också i Björn Werners text. För det är ju vad han säger när han propsar på att ”jämlikhetens hand måste sträckas ut även till svettiga, porrälskande gamers, arga våldsverkare i förorten och killar som aldrig någonsin får en match på Tinder”? Jämlikhetens hand är i praktiken kvinnorna. Men varför ska de offra sig?

Varken män eller kvinnor kan ta ansvar för varandras lycka. Men genom att sluta föreställa sig att andra står i någon sorts skuld till en kan man komma rätt långt.