Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-17 17:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-den-svenska-korruptionen-ar-motsatsen-till-den-sovjetiska/

Ledare

Lisa Magnusson: Den svenska korruptionen är motsatsen till den sovjetiska

Emily Watson som Ulana Khomyuk i HBO:s serie ”Chernobyl”. Foto: Liam Daniel/HBO

I Sverige är korruptionen inte listig och slug, inte cynisk och manipulativ. Bara inkompetent och nonchalant och naiv och inte sällan beklämmande dumglad.

Sanningen bryr sig inte om våra behov eller önskemål. Den bryr sig inte om våra regeringar, våra ideologier, våra religioner. Den bidar sin tid. Det konstaterar kärnkraftsexperten Valery Legasov i HBO:s välgjorda miniserie ”Chernobyl”.

Det är väl också så man först associerar när någon talar om korruption. Till maktmissbruk för egen gagn i ickefungerande stater, varav kärnkraftsolyckan i Tjernobyl torde vara det mest groteska exemplet. Den inträffade därför att personer i hög position beordrade sina underlydande att bryta mot alla regler som fanns, och därför att man hemlighöll allvarliga systembuggar eftersom staten inte fick framstå som svag. 

Men framför allt inträffade den därför att Sovjet var så genomkorrumperat att det blivit arrogant. Det kände inte längre igen sanningen ens i form av grundläggande vetenskapliga fakta, som att man inte kan bygga en reaktor så osäker som den i Tjernobyl – och för den delen i andra kärnkraftverk som ännu är i drift i Ryssland. 

I stället levde landet i myten om sig själv som det stora, det odödliga, det riktiga.

I andra nationer är tjänstemannaväldet mer ledarlöst, och där är korruptionen också desto futtigare: allt har ett pris och ingenting ett värde. Med rätt antal sedlar i handen kan vem som helst köpa sig nästan vad som helst. 

Så är det inte i Sverige. Här har vi med hjälp av den byråkratiska demokratin lyft oss ur 1800-talets genomkorrupta lortigland. Vi får nu fina placeringar i alla internationella index. 

Men häromåret dalade vår stjärna stort. Plötsligt var svenskarna mest korrupta i hela Skandinavien, enligt Transparency Internationals bedömning. 

Det berodde delvis på bankhärvor och svenska företag som syltade in sig i mutskandaler i andra länder. Men det handlade också om alla pinsamma myndighetsaffärer.

”Vi kan prata om Statens fastighetsverk, Polismyndigheten, Trafikverket, Transportstyrelsen, och den kommunala och landstingsnivån har inte heller varit så uppmuntrande”, kommenterade Ulla Andrén, ordförande för Transparency International Sverige.

Lägg därtill skandalerna på exempelvis Riksrevisionen och Skatteverket.

Sådan är vår korruption, den är motsatsen till allt vi lärt oss att förknippa med begreppet. Den är inte listig och slug, inte cynisk och manipulativ. Bara inkompetent och nonchalant och naiv och inte sällan beklämmande dumglad. 

Politiker och tjänstemän som på ett dåraktigt vis leker entreprenörer med skattepengar, som betraktar lagar och regler som rekommendationer som inte riktigt gäller dem själva, som gör affärer med sina privata vänner för andras pengar.

Särskilt uppenbar har den risken blivit på senare år, i takt med att statliga monopol avreglerats till båtnad för en friare marknad, med utförsäljningar och upphandlingar till följd. 

Och det må diskuteras att återinföra tjänstemannaansvaret och utöka politikeransvaret. Men fortfarande är det strikt talat omöjligt att åtala någon för korruption i Sverige, och det är bekymmersamt. 

För så grundmurad är alltså vår självbild som icke-korrupta att ”korruption” inte ens förekommer som begrepp i svensk lagstiftning. 

Det närmaste vi kommer är väl begreppet ”tagande av muta”. Det är förbjudet, liksom för den delen bedrägeri, svindleri, trolöshet, otillbörligt gynnande och så vidare. 

Korruption är emellertid något större än så. Den är mer än bara en muta, den är förruttnelse, den äter upp samhället inifrån och löser upp tilliten och samhörigheten medborgarna emellan, gör slarvsylta av likhetstanken. 

Därför behövs en samlande kategorisering, i stil med ett korruptionskapitel, som tar ett tydligt helhetsgrepp.

Något av det som gör en stat som mest sårbar för korruption är nämligen just vägran att erkänna att korruptionen alls kan existera. 

Fråga bara ryssarna. I veckan kom det sista avsnittet av ”Chernobyl”. Kreml hade också tittat. I onsdagens morgontidning möttes läsarna av rubriken: ”'Chernobyl' visade inte det viktigaste: vår seger”. 

Så är det. När marken en gång väl blivit förgiftad så kan det dröja många år innan sanningen får fäste.