Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 19:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-det-finns-ett-annat-islam-an-det-extremistiska/

Ledare

Lisa Magnusson: Det finns en annan islam än den extremistiska

Islam är ett smörgåsbord. Foto: Amel Emric

I Sverige tillåts gapiga fundamentalister att göra sig till talespersoner för alla muslimer. Det är ett stort misstag.

Rätta artikel

Det började med Gävleimamen Abo Raad och hans son. De betraktas som säkerhetshot, och häromveckan greps de därför av Säpo och sattes i förvar. Sedan greps en imam i Örebro. Och nu en imam som bor i Västerås och varit verksam i Skåne. De är fanatiker, extremister, men i de svenska moskéerna är deras åsikter alls inte ovanliga. Hur kan det komma sig?

Till viss del handlar det förmodligen om det dilemma som den kommande moskén i Växjö illustrerar. Där har man diskuterat finansieringen.

”Vi kan kanske få hjälp från rika arabländer som Qatar, Saudiarabien eller Förenade Arabemiraten”, sade imamen häromdagen till Lokaltidningen (29/4). Men med ekonomiskt stöd från den sortens länder följer också krav på att moskén ska följa fundamentalistisk salafism. Varför den redan från början får en extrem inriktning.

Man ska heller inte underskatta det välkända psykologiska fenomen som är att den som befinner sig i en ny miljö, ett nytt land, gärna borrar sig djupare ned i det välkända, trygga. En del som flyttar till sekulära Sverige blir därför betydligt mer konservativa och stränga än de varit i sina hemländer. 

Det skapar i sin tur ett starkt socialt tryck bland de egna landsmännen. Ögonen är överallt. ”Jaså, din dotter ränner ute barhuvad om kvällarna?”

Det svenska majoritetssamhället accepterar alldeles för ofta detta. Inte som i att det välkomnas, mer som att det tolereras med en suck, att vi har gett upp: ”Ja, det är ju sådana de är, muslimerna.” 

Det är ett stort misstag.

Fastan är en valfri praktik för vuxna, det enda rimliga är givetvis att barn är undantagna.

För detta handlar inte om islam som religion. Det handlar om att fanatiska gaphalsar i Sverige så ofta har kommit att definiera denna tro. Och att de kommer att fortsätta få definiera den så länge vi låter dem. Det värsta är att det så ofta sker i all välmening, i en vanföreställning om att vad som i själva verket är att räkna som extremism hör till den muslimska kulturen: Kvinnorna bär alla heltäckande slöja, man ber fem gånger om dagen och anser att alla otrogna ska stenas.

Nu när det är ramadan kommer rapporter från Göteborg om att barn, så unga som tio år, tvingas att fasta. Detta är förskräckligt, och man måste kunna säga att det är förskräckligt. Det har inget med hat mot islam att göra, eller förtryck mot muslimer, tvärtom: Det är att ställa samma rimliga krav på muslimer som på alla andra.

Om ramadan ska man veta att fastan är en valfri praktik för vuxna, det enda rimliga är givetvis att barn är undantagna. 

Än andra muslimer? Ramadan är den månad då Koranen sägs ha uppenbarats för profeten Muhammed. Fastan varar från soluppgång till solnedgång och används precis som i kristendomen som ett sätt att reflektera över religionen och sin egen position i världen. Bland svenska muslimer pågår en livaktig diskussion om huruvida fasta ens är möjligt här, där solen är uppe så länge om dagarna. 

Men precis som med alla traditioner är det möjligt att bevara det som är fint och meningsfullt, och så gör vanliga muslimer: Man samlas vid solnedgången, äter mat, kollar på någon av de många tv-serier som likt julkalendrar sänds i arabiska kanaler under ramadan, umgås, skänker pengar och gåvor till fattiga. 

Journalisten Kenan Habul beskrev det fint på Facebook häromdagen. 

”Den islam jag växte upp med var långt ifrån den glädjelösa, livsföraktande läran som den också kan vara. Den präglade mitt liv; vad jag åt, hur jag åt det, hur jag tvättade mig, framför allt gav den mig en andlig trygghet men den stod aldrig i vägen för livet. Även om jag för länge sedan har övergett min barnatro kommer jag ofta på mig själv att säga bismillah innan jag ska göra någonting och Koranen lägger jag alltid högst upp i bokhyllan. Min islam var som ett smörgåsbord. Den var en andlig första hjälpen-väska, som plockades fram när alla andra alternativ var uttömda.”

På samma sätt är det för många muslimer. De är snarare att jämföra med Svenska kyrkan-kristna än med dårarna i Westboro Baptist Church. De märks inte, för de skriker och gapar inte, de gör sig inte till talespersoner för andra. Men de finns där. 

Och så kan islam också se ut.