Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Det vore en mardröm att jobba för Hannah och Amanda

Foto: Cornelia Nordström/EXP/TT

Jag vägrar tro att en dum mensjournal förklarar någonting alls.

Herregud vilken mardröm att jobba för Hannah Widell och Amanda Schulman. Jag har ju alltid gillat dem: Två systrar som gjort livsnjutandet till en livsstil och slår mynt av detta. De verkar så härliga! Ja, bortsett då från det där jättedyra, overksamma kosttillskottet som de försökte kränga på sina intet ont anande fans i fjol. Och bortsett från att det nu visat sig att de tror på mens. 

Så mycket tror de på mens att de ska föra journal över sina anställdas menscykler, och låta hela kontoret få tillgång till den. Bara så att alla har koll. 

”PMS ger till exempel dåligt självförtroende, och det påverkar en på jobbet”, förklarar Amanda Schulman i Aftonbladet. ”Om man vänder på det, så finns det dagar när man har ägglossning – det är då du ska pitcha en idé.”

”Om någon kommer och vill säga upp sig så kan man säga, men vänta nu, du är där i din cykel, vi kanske ska ha det här samtalet nästa vecka i stället? Att man påverkas så mycket känslomässigt kan vara förödande”, fyller Hannah Widell i. 

Det är förnedringen i den klassiska kommentaren ”Men har du mens eller?”, fast förtäckt till omtänksamhet och upphöjd till tusen.

Det är förnedringen i den klassiska kommentaren ”Men har du mens eller?”, fast förtäckt till omtänksamhet och upphöjd till tusen.

Visst kan det vara bra med mensmedvetenhet på arbetsplatsen. Det är bra med papperskorgar på alla toaletter, värktabletter och vilrum. Kanske måste vi också stå ut med odräglig menskonst i några år, medan kvinnor frigör sig från och bearbetar sekler av smusslande och skam.

Men föreställ dig följande scenario: Du knackar på hos cheferna. Dröjer i dörren, frågar om du stör, men de vinkar in dig. Du drar ett djupt andetag och förklarar ditt ärende. Jo, det är så att du erbjudits ett nytt jobb... Den ena chefen tittar i sin dator.

”Men vänta nu, du är där i din cykel”, säger hon.

”Att jag har mens? Jo, men jag har alltså fått en annan tjänst, jag har drömt om den här chansen i flera år. Så det är genomtänkt. Jag vill säga upp mig.”

Den andra chefen ler överseende. ”Hördu... Vi kanske ska ha det här samtalet nästa vecka i stället?”

En mardröm, säger jag er. För det har ju alltid varit den eviga frågan: Var går gränsen mellan det förutbestämda och den egna viljan? Mellan biologin och det som är jag själv? Hur mycket inverkar hormoner egentligen på personligheten, på tankeförmågan? 

Inte minst kvinnor har alltid reducerats till irrationella kroppar. Och det är klart att vi alla egentligen bara är djur, resultatet av kemiska reaktioner.

Men jag vägrar faktiskt tro att de invecklade processer som styr oss ens är i närheten av att kunna förklaras av någon dum mensjournal.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.