Efter snart ett års pandemi finns det inte mycket kvar till rekreation. Konserter, teaterföreställningar och andra kulturevenemang har skjutits på en framtid som ännu bara skymtar svagt där i fjärran. De flesta biografer är igenbommade, många bibliotek också.

Strax innan jul stängde varenda kommunal idrottshall i hela Sverige. Och i Stockholm har man låtit kasta ut babyn med de nu tomma simhallarnas badvatten, och smälter även utomhusrinkarnas isar. Nu när snön kommer tänker staden inte heller ploga upp frusna sjöar eller ta upp några skidspår ute i friluftsområdena, allt i namn av att undvika smittspridning. Det är det kortsiktigaste av tänkande.

Att tillåta folk små andningspauser från den monotona och stillasittande pandemivaron hemmavid kostar väldigt lite.

Hur stora uppoffringar människor ska göra för att bromsa coronan är alltid en avvägning. Inte ens de länder som iscensatt de allra hårdaste nedstängningarna har slagit igen mataffärerna, och världen över har människor fortsatt kunna besöka läkare och apotek – samt gå ut för att motionera en stund varje dag.

Där har man helt enkelt insett att mående inte bara handlar om att överleva medan man undviker att insjukna i covid-19, utan att det i längden också är viktigt att försöka ha ett så drägligt liv som möjligt. Att tillåta folk små andningspauser från den monotona och stillasittande pandemivaron hemmavid kostar väldigt lite, men ger stor utdelning.

I Sverige har köpcentrumen just belagts med restriktioner kring maxantal besökare. Uppenbarligen är det viktigt att kommersen får hålla i gång: Om inte business as usual, så åtminstone så nära usual som möjligt. Då borde det också gå att se värdet av att folk kan komma ut i friska luften och röra på sig – det gäller inte minst de högstadie- och gymnasieelever som sitter framför datorn på sitt rum hela dagarna numera, och ser ungdomens glada dagar vittra bort.

Folkhälsa är inte bara att till vilket pris som helst undvika smitta.