Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 18:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-for-de-overlevande-tog-forintelsen-aldrig-slut/

Ledare

Lisa Magnusson: För de överlevande tog Förintelsen aldrig slut

Skor från fångarna i Auschwitz. Foto: Beatrice Lundborg

Livet efter befrielsen från koncentrationslägren var svårt. De överlevande hade ofta få anhöriga kvar i livet, inga pengar, främlingar hade flyttat in i deras gamla hem. 

Lisa Magnusson
Rätta artikel

Det är fint med minnesdagar. Men också farligt. För de tenderar att få oss att se historien på fel sätt; som något med en början, en mitten och ett slut. Så är det även med Förintelsen, vars minnesdag den 27 januari sammanfaller med årsdagen för befrielsen av Auschwitz, där över en miljon människor mördades. 

I mitten av januari 1945 tvingades alla som fortfarande kunde stå på benen till en dödsmarsch mot Tyskland. Många sköts längs vägen, eller stupade. När de allierade trupperna nådde lägret den 27 januari fanns bara 7000 fångar kvar.

När Bergen–Belsen befriades hördes inga hurrarop. Det var alldeles tyst.

Om detta har det berättats, liksom om hur livet i lägren var. Men sedan? Förintelsen var inte över med befrielsen. Den dröjer kvar i bleknade ljusgröna ristningar i åldrande hud, i skuggor och ekon decennierna igenom. Om detta pratar vi mindre: Hur blev livet för överlevarna?

Psykologen Edith Eger, som själv hamnade i Auschwitz, säger i intervjuer att hon inte kunde känna glädje över befrielsen. Hon låg med bruten rygg på en hög döda kroppar när de allierade kom, hon var utsvulten och döende, och kunde inte längre skilja verklighet från hallucination. Länge kände hon sedan skam för att hon överlevt, när så många andra dött. 

Samma sak var det för Freddie Knoller, som berättar att när Bergen–Belsen befriades hördes inga hurrarop. Det var alldeles tyst.

Tiden efteråt var svår. De överlevande hade ofta få anhöriga kvar i livet, inga pengar, främlingar hade flyttat in i deras gamla hem. De antisemitiska stämningarna var fortfarande starka, inte minst i Tyskland och Polen. Terapi existerade knappt på den tiden, diagnosen posttraumatiskt stressyndrom kom inte till förrän 1980. 

Många valde att lämna allt bakom sig, och flytta till en ny plats, ett nytt land, försöka glömma så gott det gick. Mödosamt byggde de nya liv.

Nu är allt färre kvar som kan vittna, och därför måste vi fortsätta i deras ställe. Jag har alltid tänkt så. Som att själva akten av att vi andra minns är en garanti för att detta ohyggliga aldrig någonsin kommer att inträffa igen. 

Ändå finns impulserna där fortfarande, det är tydligt, gentemot judar såväl som andra folkgrupper. Kanske är det tillstånd vi så ofta avfärdar som grymt och omänskligt i själva verket ohjälpligt mänskligt? 

Men lika mänsklig är i så fall den envisa livsgnista som drev överlevarna att fortsätta vidare. Som Edith Egers mor sade till henne på tåget mot Auschwitz, i en ond föraning: ”Kom i håg att ingen kan ta ifrån dig vad du har inom dig.” I varje människa finns styrka, hopp, förmågan till kärlek trots allt. Om detta må vi också berätta.