Det svenskaste jag nånsin varit med om hände nyss, skrev den politiska kommentatorn Maggie Strömberg häromdagen på mikrobloggen Twitter. Det visade sig att hon ensam kämpat med två barn, vagn och packning för att komma på ett tåg. Den tågvärd som stått bredvid henne hade nämligen sagt att det var emot regelverket att hjälpa passagerarna med bagage.

På Twitter fyllde någon snart i att samma sak hänt henne när hon rest med barn och packning. Då stod också en anställd där och var beklagande: Synd att ingen ville komma och hjälpa till, ty själv var hen förhindrad i egenskap av anställd.

Det ifrågasattes också varför man alls ger sig ut på resa med mer ungar och saker än man kan ta hand om. Hur skulle det gå om alla betedde sig så?

I SJ:s regler står det: ”Vår personal kan inte hjälpa till med bagage vid av/påstigning”. Det kan ju läsas lite hur som helst, men många av dem som nu började diskutera saken försvarade den extremt strikta tolkning som är att de anställda under inga omständigheter får hjälpa en passagerare. Det ifrågasattes också varför man alls ger sig ut på resa med mer ungar och saker än man kan ta hand om. Hur skulle det gå om alla betedde sig så?

Ja, hur skulle det gå? Rätt bra, förmodligen, om folk bara hjälpte varandra.

Det är ju intressant, det där med svenskars förhållande till hjälpsamhet. Vi har väl utbyggda sociala skyddsnät, vi tror på välfärd, vi tycker att alla via skatterna solidariskt ska hjälpas åt. 

Men så snart hjälpen inte längre administreras av statens svala och opersonliga hand, utan går ned på individnivå; en människa som står intill en annan, en tågvärd eller en medresenär jämte en stressad småbarnsmamma på en perrong? Då blir det genast något annat, något olustigt. Vad vill du mig, du som kommer här och tror dig angå mig?

Kanske är det egentligen detta välfärden handlar om för svenskarna: inte solidaritet utan en tänkt friskrivning från verklig omtanke, från medmänskligt ansvar.