För några månader sedan kom en ett och halvt år gammal flicka in med bruten käke till akuten i Göteborg. Hon var okontaktbar, krampande, döende av undernäring. I sitt liv hade hon aldrig fått annat än bröstmjölk, kål, potatis, morötter och råris att äta. ”Och solsken, skratt och kramar”, tillade pappan i polisförhör. Flickan omhändertogs självklart – självklart! – av sociala myndigheter.

När det gäller IS-terrorister är det emellertid plötsligt inte lika självklart längre att barn ska räddas från föräldrar som är skadliga för dem. Man kan ju inte ta barn från föräldrar bara så där, säger vissa, uppenbarligen glömska av att vi talar om personer som under flera år valt ett liv av slaktande, förstörelse och obeskrivliga grymheter. 

I Ekots reportage från al-Hol-lägret där IS-terroristerna hålls fångna sitter svenska kvinnor nu och tycker synd om sig själva för att levnadsförhållandena är så vidriga där. De anser sig uppenbarligen förtjäna bättre än vad de själva har gett världen. Och de struntar lika uppenbarligen i alla andra, även sina barn. 

Får inte de själva komma hem så ska barnen också stanna, på en plats som de alltså just beskrivit som vidrig.

Till reportern Cecilia Uddén säger flera av kvinnorna att deras barn inte får räddas till Sverige utan dem. Får inte de själva komma hem så ska barnen också stanna, på en plats som de alltså just beskrivit som vidrig, och där 200 barn redan dött. Där vattnet är smutsigt och maten knapp, och livet farligt – eftersom det trots allt är ett läger för terrorister. 

”De dör med mig här om jag dör”, säger en. Så håller IS-kvinnorna alltså sina barn intill sig, inte för att skydda dem utan som gisslan, som mänskliga sköldar: i barnen ser de biljetten hem till den värld de velat förgöra. 

Om det rådde några tvivel tidigare – visst är detta förfärliga människor men de kanske ändå älskar sina barn, och vill dem väl? – så är de utsuddade. De här personerna bryr sig bara om sig själva. Ta deras lidande barn och flyg hem dem. Nu.