Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-03 15:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-manniskan-ar-inte-ormen-i-paradiset/

Ledare

Lisa Magnusson: Människan är inte ormen i paradiset

En man matar en hjort i ett bostadsområde i London.
En man matar en hjort i ett bostadsområde i London. Foto: Gustavo Valiente/TT

Naturen läker när vi isolerar oss hemma, och gröna aktivister jublar: Så här borde vi alltid leva! Men det är ju inget liv.

Mycket skiljer människorna från djuren. Men något som verkligen utmärker oss är att vi tycker så oerhört synd om oss själva. ”Aldrig såg jag ett vilt djur ömka sig självt”, noterade poeten D.H. Lawrence redan 1929. 

Det är dock inte bara de vilda djuren som avstår från detta, utan också husdjuren: hundarna, katterna, kaninerna, burfåglarna, akvariefiskarna. De kan vara harmsna, ledsna, till och med deprimerade – ändå låter de sig aldrig någonsin uppfyllas av sin egen olycksalighet. Det är bara vi.

Genast vågar sig djuren fram. Getter travar runt på gatorna, delfiner leker i floderna, på motorvägarna vilar hjortar.

Det märks inte minst i vår relation till de andra arterna, och till naturen. Den outtalade sanningen i debatten är att vi är ormen i paradiset, att världen vore en bättre plats utan oss. Det kanske vid en första anblick kan framstå som att det är alla andra vi ömkar, men i själva verket handlar detta om martyrskap, för vår lösning är inåtvänd och självcentrerad: Människor späker sig symboliskt, frossar i allt de försakar.

Ännu mer har den här mentaliteten fått fäste nu under pandemin, då en stor del av oss isolerat oss hemma. Och se! Genast vågar sig djuren fram. Getter travar runt på gatorna, delfiner leker i floderna, på motorvägarna vilar hjortar. Naturen läker, nature is healing, och gröna aktivister jublar: Så här borde vi alltid leva! 

Men det är ju inget liv. Och mycket av det som påstås är heller inte sant. Nog är exempelvis vattnet i Venedigs kanaler klarare nu, men det beror – som National Geographic påpekat (20/3) – på att gondolerna slutat röra upp sand från bottnarna, inte på att vattnet återgår till ett tänkt ”äkta” tillstånd.

Det hela är så missriktat. För nog lever vi över vår budget, på hela jordens bekostnad. Men lösningen är inte att vi försvinner, utan att vi förändras. Det är dock det stora problemet med självömkan: den är ett gift så förlamande att den hindrar sitt offer från att ta tag i det som verkligen behöver göras.