Det är nu 45 år sedan den svenska föräldraförsäkringen kom. Själva förhoppningen med att också männen skulle få vara hemma med sina bebisar var att det skulle locka ut fler medelklasskvinnor i arbetslivet. I samma veva byggdes förskolan ut.

Detta var alltså aldrig ett projekt för att få pappor att umgås mer med sina barn, det är först på senare år det har börjat ses som ett självändamål. 

Och det går så där. Förra året tog männen ut 29 procent av föräldrapenningen. Det är delvis en ekonomisk fråga: När männen tjänar mest är det mer lönsamt att låta kvinnorna ta ut en större del av föräldrapenningen. 

Inte är väl det en revolution, vare sig för kvinnor, män eller barn?

Men det beror nog också på att föräldraskapet och det lilla livet fortfarande ses som kvinnornas domän, och att män därför diskrimineras. Kvinnorna bär och föder barnen, och står dem därför av naturliga skäl närmare under den första levnadstiden. Det gör inte män till sämre föräldrar. Ändå är det så de betraktas, världen över.

I Frankrike, där jag bodde under många år, har männen exempelvis rätt till två veckors ledighet och kvinnorna till 16 veckor. Därefter återgår föräldrarna till jobbet och bebisen hamnar på förskolans spädbarnsavdelning. Inte är väl det en revolution, vare sig för kvinnor, män eller barn? 

Olika familjer fungerar olika, och har olika behov. Det är därför positivt att den svenska föräldraförsäkringen nyligen utvidgats så att även släktingar, sambor och andra kan rycka ut vid behov. 

Likväl är det sorgligt att så många pappor missar vardagen med barnen, och bara träffar dem ett par timmar morgon och kväll och så på helgerna. Särskilt sorgligt är det om det beror på snöd privatekonomi.

Vi ska därför vara tacksamma över att alla svenska familjer de senaste 45 åren har fått en reell chans till närhet, och att så pass många väljer att ta den. Grattis till oss!