Och så en liten solskenshistoria: Minns ni de där pensionärerna jag skrev om nyligen? De som arrangerar bingoaftnar i Trollhättan, och som trakasserats av en bunt skitungar som skrikit könsord, kastat sten och uppträtt hotfullt? 

Häromdagen kom några av barnen dit med sina föräldrar, räckte över blommor och sade förlåt. Vissa av dem hade tårar i ögonen, enligt lokaltidningen Ttela (4/10).

”Vi hoppas att vi alla kan gå vidare och må bra efter det här. Det är ni som har byggt upp landet och det är viktigt att våra barn lär sig det”, sade en förälder under mötet. 

Lars-Ove Blomryd, ordförande i PRO Trollhättan Södra, var rörd. ”Att de över huvud taget vågar sig hit och ställer sig rakryggade inför ett gäng äldre människor och säger ursäkta. Jag tycker det är toppen.”

Pensionärerna var också tydliga med att det ju inte är barnen som varit problemet, utan att stadsdelen överlag är otrygg. ”Förhoppningsvis så kan det här föra något gott med sig och får upp ljuset på Kronogården. Så politikerna förstår att något måste hända”, sade Lars-Ove Blomryd till Ttela.

Utomstående har synpunkter på det, på offrets känslor, fastän förlåtelsen inte är deras.

Tänk så fint ändå. Att kunna gå vidare, därför att det finns en förståelse där, och ett känslomässigt band: jag gjorde dig illa, jag ser det och erkänner det, och jag beklagar det. 

Att säga förlåt är att böja nacken, och det är svårt, ännu svårare blir det i våra oförsonliga tider, då polariseringen bara driver människor allt längre bort från varandra, och så många gör en poäng av att man aldrig får förlåta något, för då är man lika hemsk som illdådaren. 

Som nu, när det alltså väckt stort rabalder i sociala medier att brodern till ett mordoffer i USA kramat den skyldiga kvinnan i domstolen. Utomstående har synpunkter på det, på offrets känslor, fastän förlåtelsen inte är deras, inte handlar om dem.

Det är många som har mycket att lära av några pensionärer och ett gäng barn i Trollhättan.