Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-24 04:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-polismannen-befann-sig-ovetandes-i-doda-poeters-sallskap/

Ledare

Lisa Magnusson: Polismannen befann sig ovetandes i döda poeters sällskap

Bild 1 av 2
Foto: TT
Bild 2 av 2 Karin Boye.
Foto: No Byline

Förvirringen kring Karin Boyes ord är fullt förståelig: de skulle mycket väl kunna vara skrivna i dag. 

Rätta artikel

Vi har gått mot allt strängare övervakning – och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också vår impuls att slå omkring oss. Är det inte så: då ett vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går det till anfall. 

Detta citat ur romanen ”Kallocain” publicerades häromdagen av Twitterkontot Karin Boye, som just sprider hennes dikter och tankar. 

De ville bara såra honom. För att han var en sådan idiot.

Polismannen Peppe Larsson blev nyfiken. ”Vad lutar du dig på i att det är just övervakningen som gjort oss ängsligare?”, frågade han Karin Boye. ”Det kan inte vara som så att det är den allt grövre kriminaliteten som är grunden till detta?”

Han hade, som en av hans kollegor strax konstaterade, inte insett att han så att säga befann sig i döda poeters sällskap.

Och oj, vad han blev hånad för detta. Giftpilarna ven genom cyberrymden. Många av dem som svarade honom gjorde ingen ansats att ens nödtorftigt försöka maskera sina elakheter som ”humor”. De ville bara såra honom. För att han var en sådan idiot. 

Den där sammanblandningen är vanlig. Sakkunskaper anses vara detsamma som intelligens. Och dessa tu går visserligen hand i hand, men de är inte en och samma sak. Det är fullt möjligt att vara beläst och ändå inte förstå någonting om någonting på ett djupare plan. På samma sätt kan man vara en på alla sätt klok person, och ändå inte veta exempelvis vem Karin Boye är. 

Peppe Larssons förvirring är dessutom fullt begriplig sett till det faktiskt sagda, ja, detta är rent av det mest intressanta av allt: Karin Boyes ord skulle mycket väl kunna vara skrivna i dag. 

Jag menar nu inte att göra gemensam sak med dem som skärrat framhåller att vår tid påminner så mycket om tiden runt andra världskriget att det i princip är som att vi lever 1928, 1933, eller för all del 1940, då ”Kallocain” gavs ut. 

Vi befinner oss i år 2019, med sina alldeles unika förutsättningar. Men texten är tidlös. Och romanens huvudperson, Leo Kall, fullföljer Peppe Larssons resonemang: Övervakning gör oss inte ängsligare, utan trygga.

Karin Boye själv trodde inte på detta. Hon hade sett vad som hände i nazisternas Tyskland, i kommunisternas Sovjet. Hon hade bevittnat förtrycket, angiveriet, grymheten. ”Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än att hugga först”, skriver hon. Det är även en träffande beskrivning av Twitters oförsonliga aggressivitet – med skillnaden att vi där självmant låter oss övervakas.

Och det är detta som gör en klassiker som ”Kallocain” till en klassiker: Den observerar skeenden och människor, och skriver fram deras innersta kärna.