Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-13 10:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-religionen-har-mycket-att-lara-av-liberalismen/

Ledare

Lisa Magnusson: Religionen har mycket att lära av liberalismen

Foto: Daniel Ochoa de Olza

Det finns ingen helhetslösning, även den gemensamma berättelsen måste ständigt utgå från individen och hennes fria vilja.

Lisa Magnusson
Rätta artikel

Jag läste häromveckan en intervju i Quillette med den amerikanska kulturhistorikern Camille Paglia, där hon sade att hon i egenskap av ateist anser att man inte bara kan radera religionen utan att ersätta den med något. Folk behöver en högre mening, annars spårar de ur. 

När man tänker på saken så är det ju precis vad som hänt nu i upplysningens tid: Det talas inte längre om politiker som skickliga eller oskickliga, utan som goda eller onda. Allt fler hemfaller åt antivetenskaplig vidskeplighet och teorier om en världsomspännande konspiration – ett slags mening med livet, fast förvriden, för paradiset är definitivt förlorat.  

Individens valfrihet är bara ett medel, inte ett svar utan en fråga.

Ännu värre är det för de som inte ens har en skräckhistoria att ty sig till, som helt saknar en sammanhängande berättelse. Visst är det väl också det teologen Joel Halldorf syftar på när han skriver i Sydsvenskan ( 20/11) att ”renodlad liberalism riskerar leda till ett samhälle av nyttomaximerande individer tränade i att sätta sitt eget självförverkligande först”? Den själlösa liberalismen.

Och visst. Liberalismen är inte tillräcklig. Den är en form, en ram, den är handlingsutrymmet. Men i sig är den tom. Den kan inte berätta något om själva livet. ”Alla har sin egen sanning” är en fantastisk form, men ett värdelöst innehåll. Individens valfrihet är bara ett medel, inte ett svar utan en fråga. För vad ska hon välja? Formen söker innehåll. Och religion är onekligen ett innehåll. 

Men religionen får i sin tur inte göra anspråk på att ta över formen, för då blir den begränsande, totalitär. Redan Joel Halldorfs version av tron hotar att välla över kanterna. Det som nu behöver göras, skriver han, är att uppmuntra gemenskaper som sätter ”moral före njutning och egennytta”. 

Moral? Vad är väl det annat än något gammaldags gudsväsens grymma godtycklighet, ett upphöjande av religiösa levnadsregler till allmän lag, till form? 

Men Joel Halldorf tycks se detta som oundvikligt. Han skriver att liberalismen skapat problem som ensamhet, alienation, meningslöshet och flockbeteende, och att bara religionen löser dem. Camille Paglia är enig. Ideologi är inte mycket att ha, den ”är bara ett fragment av livet som helhet”, säger hon. ”De som investerar all sin andliga energi i politik ska skörda storm.” Det måste till något mer.

Däri har de fel. Man behöver inte ha en gud för att ha en själ. Det är den viktiga läxa religionen måste lära sig av liberalismen: Det finns ingen helhetslösning, även den gemensamma berättelsen måste ständigt utgå från individen och hennes fria vilja, inte från en given högre makt. Annars är den bara samma gamla vanliga förtryck.