Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 07:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-samhallet-far-inte-sjabbla-bort-is-terroristernas-barn/

Ledare

Lisa Magnusson: Samhället får inte sjabbla bort IS-terroristernas barn

Att hjälpa utsatta barn är samhällets plikt, och dessutom det mest pragmatiska. Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT

Det hände de så kallade tyskungarna, efter andra världskriget. Det hände franskbarnen i Vietnam. Och det händer IS-barnen nu när det ynkliga kalifatet fallit.

Nu är de hemma, Skråmobarnen. Än alla de andra? De barn vars föräldrar vanvårdat och misshandlat dem, och tvingat dem att leva i misär, i guds namn, och som sedan lämnat dem ensamma och övergivna i världen. För de allra flesta kommer det inte att gå väl.

Skälet till det är alls inte att det är kört för dem, såsom vissa tycks tro. Barn har en ofattbar förmåga att överleva, trots allt. Problemet är de vuxna som inte låter dem. Som dömer dem för vad deras föräldrar gjort, trots att dessa barn själva är offer, och som aldrig slutar att påminna dem, aldrig slutar straffa dem. 

Det hände de så kallade tyskungarna, efter andra världskriget. Det hände franskbarnen i Vietnam. Och det händer IS-barnen nu när det ynkliga kalifatet fallit; det som bara handlade om att förstöra, slakta och sprida skräck. 

Yazidiernas andliga råd har nyligen beslutat att barn till kvinnor som våldtagits av IS-terrorister inte ska accepteras i gemenskapen. Så läggs sten på en redan orimligt tung börda.

Och här i Sverige finns de som alltså är sådana motståndare till islamism, och sådana vänner av civilisation, att de ser dessa IS-barn, som redan lidit mer än några barn ska behöva lida, och deras allt överskuggande tanke är då att de barnen inte förtjänar något gott alls. 

Det moderna samhället dömer inte barn utifrån vad deras föräldrar har gjort, det dömer inte barn alls.

Ibland inser de själva hur illa det får dem att se ut, och klär därför upp sitt beska, pysande hat i en fin ordkostym: de framhåller att de bara är realister som insett att de här ungarna säkert blivit hjärntvättade, att de är tickande bomber som bara väntar på att få explodera riktigt grundligt.

Så där kan man ju dock säga om många barn som har farit illa. Men det moderna samhället dömer inte barn utifrån vad deras föräldrar har gjort, det dömer inte barn alls. Vård är vad vi ger barn som hamnat fel. 

Är det ibland mycket svårt att få utsatta barn att lita på att vuxenvärlden och livet kan vara något annat än vad deras föräldrar slagit i dem? Ja. 

Men detta får aldrig bli ett argument för att inte försöka. Tvärtom: Det är nu av yttersta vikt att IS-terroristernas barn inte sjabblas bort till någon släkting som kanske själv är islamist och därför absolut inte borde få ha hand om dem, utan att samhället i stället verkligen håller fast i barnen och kämpar för dem. 

Detta är det enda anständiga. 

Men det finns också ett pragmatiskt skäl att ta sig an de här barnen, ett som i synnerhet borde intressera alla som oroar sig över säkerheten. 

För vet ni vad som verkligen är livsfarligt? Personer som hela sin uppväxt igenom svikits av världen.