Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-26 16:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-sekretessen-har-blivit-en-skold-som-makten-gommer-sig-bakom/

Ledare

Lisa Magnusson: Sekretessen har blivit en sköld som myndigheterna gömmer sig bakom

Var finns hjälpen? (Bilden är arrangerad. Personen på bilden är inte Elin.) Foto: Stina Stjernkvist/TT

Genom att envist hävda att man ”inte får kommentera det enskilda ärendet” undgår de ansvariga i vården granskning.

Rätta artikel

En gång ler hon genom töcknet av lugnande mediciner, och det är när hon får veta att hennes mamma pratat om att hon hade bra betyg i skolan. Annars framstår Elin i onsdagens ”Uppdrag Granskning” som likgiltig. Foten rycker. På den vita tavlan på väggen har hon klottrat ett citat av bandet Kent: ”Jag vill inte vara ensam. Men vem vill vara ensam?” Fortsättningen i sången lyder: ”Det här är ingen mardröm, det är ingen fas.” Nej, det är psykakuten. Och här har hon bott i snart tre år.

Programmet är en uppföljning till det omtalade reportaget om Sanne, som var psykiskt sjuk och därför inte fick hjälp av missbruksvården, och som hade missbruksproblem och därför inte fick hjälp av psykvården. Som slussades fram och tillbaka mellan olika institutioner, i en rasande fart, alla nekade de henne, slängde ibland ut henne på gatan. Hon fick aldrig ro att påbörja sitt tillfrisknande. I stället blev hon sämre.

Sedan dess har Sanne äntligen fått plats på ett behandlingshem. Genom den nyfrälste musikern Sebastian Stakset och hans frikyrka har hon – som själv inte är troende – också fått en stödperson, och därmed precis den där trygga punkten som dagens fragmentiserade vård inte kan ge. Men grundproblemet består: Så många faller mellan stolarna. 

En sak är slående, nämligen att det fortfarande inte finns en enda instans som vill ta på sig tillräckligt mycket ansvar för att förändra den här outhärdliga, nedbrytande situationen. 

Så säger lagen: Sekretessen är inte absolut. Den kan brytas, om patienten själv vill det.

Detta är ett systemfel, och när socialminister Lena Hallengren (S) intervjuades i höstas om vad hon tänkt göra fick hon något osynligt jox i ögat som hon måste peta bort. Sedan sade hon att en utredning är på gång, vilket är nästan helt sant: Socialutskottet har just tagit steg i den riktningen. Men ännu mer sant är att regeringen samtidigt minskar anslagen till psykvården med 90 miljoner kronor.

Och när de som chefar över de praktiska besluten konfronteras blir svaret detsamma som alltid i de här sammanhangen.

Hur kommer det sig att Elin inte fick det boende som först bestämts, utan i stället en sämre, billigare variant som passar dåligt för den som behöver mycket stöd? Vad gör hon nu inlåst på psykakuten år efter år, när detta är en kaotisk plats som skulle få vem som helst att må dåligt och där patienter enligt bestämmelserna bara ska vistas i max några veckor? Varför har psykiatrin inte ens utrett uppgifterna om att hon utsatts för sexuella övergrepp av vårdpersonal? 

Tyvärr, säger de ansvariga, vi kan inte kommentera det enskilda ärendet.

Det är ett problem för journalistiken, att all granskning så ofta kraschar just där. Systemet synliggörs genom de individuella exemplen, men sekretessen är som en betongvägg – ibland framstår den rent av som en sköld. För hemlighetsmakeriet är till för att skydda den enskilda individen, inte makten. Och så säger lagen: Sekretessen är inte absolut. Den kan brytas, om patienten själv vill det. 

Ändå hålls just sekretessen snudd på slentrianmässigt fram när myndigheter står inför en journalist. Frågan om de sexuella övergreppen är ett bra exempel på det.

Personen saken gäller vill att det här kommer upp på bordet. Hon har redan pratat med ”Uppdrag Granskning”, och också gett reportern fullmakt att läsa alla journaler. Den läkare som behandlade henne vid den aktuella tidpunkten har intervjuats och då berättat att uppgifterna givetvis fördes vidare, till högsta ledningen, en jurist var med. Då vill man givetvis – precis som patienten och hennes läkare – veta varför det ändå inte skett något förrän nu, när journalister börjar rota i ärendet? 

Men den högsta ansvariga flyr in bakom standardsvaret att det inte går att kommentera det enskilda ärendet, trots att själva de sekretessbelagda uppgifterna alltså redan är röjda. Det enda han har att bemöta är frågan om hur verksamheten fungerar, varför ingenting gjorts. 

Att påstå att han ”inte kan” kommentera det enskilda ärendet är således slarvigt – det kan han ju visst. Och det vore en befrielse om han och fler också ville göra det. För inte förrän de ansvariga faktiskt tar ansvar, kan verklig förändring ske.