Vad ska vi med kungahus till? Somliga menar att traditionen är ett svar i sig. Att monarkin blir en konstant i en tid av gungfly och så vidare. Och visst. Men när nu de kungliga inte själva vill längre?

Är det värt det att låta henne slita i sin guldbur, bara för att rojalisterna ska få lite rafflande skvaller till kaffet?

I höstas trädde prins Carl Philip och prinsessan Madeleines familjer ut ur kungahuset. Officiellt sett berodde det på kritiken mot det svällande apanaget, att självmant skala ned blev ett sätt för kungen att förekomma förnedringen i att tvingas till det. Men nog lade ni märke till hur kronflyktingarna motiverade sig?

Både prinsen, prinsessan och hovet talade i termer om att barnen nu får välja själva och forma sin egen framtid. Att vara kunglig är att vara ofri. Det menar de alltså även själva. 

Och nu är det den brittiska prins Harry och hans hustru Meghan Markles tur att dra sig undan. Efter en lång utlandssejour kom de hem och meddelade i sociala medier att de vill flytta till Nordamerika och börja försörja sig själva. 

Detta gjorde de utan välsignelse från Buckingham palace. Drottningen blev rasande, det framgick tydligt i den kungliga kommuniké som inskärpte att detta är en komplicerad fråga.

Men man får förstå prins Harry.

Historiskt sett fick de kungliga åtminstone något i gengäld för att tillbringa sina liv som funktioner, de hade makt. Än nu? De får pengar och flärd, förstås. Därtill status.

I gengäld är de livegna, nu mer än någonsin. De bevakas ständigt, förföljs av paparazzifotografer, säljs ut av ”nära vänner”. I varje stund förväntas de uppträda oklanderligt. De är dessutom fråntagna religionsfrihet och yttrandefrihet, de får inte ens gifta sig med vem de vill. 

Kronprinsessan Victoria lär förstås inte hoppa av, plikttrogen som hon är. Men är det värt det att låta henne slita i sin guldbur, bara för att rojalisterna ska få lite rafflande skvaller till kaffet?

För den demokratiskt sinnade kan svaret bara bli ett.