Jag klarade inte många avsnitt av Julia och Julia i podden ”Daddy issues”, och det berodde på att jag inte stod ut med att den ena Julia var så hård mot den andra. Julia Lyskova pratade om hur dåligt hon mådde och så avbröt Julia Frändfors alltid: ”Men vad fa-an! Skärp dig!” Ungefär. 

Men häromveckan beslöt jag mig för att lyssna igen, för att höra det stora känsloutbrottet som folk varit så tagna av, Lyskova hade tydligen gråtit och skrikit att hon faktiskt blir ledsen när Frändfors alltid är så föraktfull och kall mot henne. 

Podden ”Della Q” diskuterade också händelsen, fast ur perspektivet att den sortens känsloutbrott ju kan ses som ett slags härskarteknik, eftersom de kräver att omgivningen lägger sig platt. 

Toxisk feminitet, kallade de detta, i en passning till pratet om ”toxisk maskulinitet”, alltså självdestruktivitet kopplat till manlighet: oförmåga att prata om sina känslor, utåtagerande och våldsamhet.  Och ja, kanske är emotionella sammanbrott en sorts giftig kvinnlig motsvarighet. För ”Jag blir faktiskt ledsen!” lämnar inget utrymme för argument, allt tar slut där.

Det är väl inte så konstigt att du mår dåligt när du bara ligger hemma med fördragna gardiner och dricker dåligt rödvin hela dagarna!

Veckan därpå pratade Anna Björklund och Moa Wallin i samma podd sedan om en kollega från P3:s ”Tankesmedjan”. Han är missbrukare och har en särskild förkärlek för kokain, och de sade att de varit medberoende, att de alltid behövt tassa på tå, inte vetat vilket humör han skulle vara på när de kom till jobbet, och i vilket skick. 

De talade också om det sjuka i att när han själv verkligen ville ta sig ur det och skrev på Facebook att han bestämt sig för att reda upp sitt liv och bli ren så ringde cheferna honom direkt – inte för att diskutera rehab och sjukskrivning utan för att fråga om han inte kunde göra en dokumentär om sin väg mot nykterheten, medan resan pågick. 

Nu hade han tagit – och i sociala medier noga dokumenterat – ett rejält återfall som involverade sprit, knark och en icke-anonymiserad 18-åring, och det svartaste av allt är att han själv verkade tänka på det som content, bra innehåll till sin dokumentär. 

Hur som helst, incidenten fick Anna Björklund att ledsna för gott. Hon meddelade P3 att nu fick det vara nog. Sådär är det nog många som känner runt personer med problem av olika slag: Nu räcker det för i helvete! För mentalt trassel är jobbigt, inte bara för den som drabbas av den utan för alla runtomkring. Alla sugs ned i det där hålet.

Det är lätt att bli frustrerad: Det är väl inte så konstigt att du mår dåligt när du bara ligger hemma med fördragna gardiner och dricker dåligt rödvin hela dagarna! Res dig, kamma dig och ta tag i ditt liv! Sluta knarka! Lämna den där relationen som bara bryter ned dig! Ut i skogen och jogga!

Men det är ju det som är problemet. Den som mår psykiskt dåligt kan inte alls bara... rycka upp sig. Ultimatum fungerar inte. I själva verket är de nog mest till för de anhöriga, för att lätta lite på den kliande, tunga bördan av desperation och vanmakt som ligger ovanpå ens egen packning, för det är inte lätt för någon att vara människa. Och det är svårt att bryta, alldeles särskilt med någon som uppenbart behöver en. Efter ett tag tror man inte själv på sina hotelser längre. 

Ändå måste man hantera situationen som om varje människa har ett val, för om man inte tror att någon någonsin kan påverka sitt eget öde är det ju bara att ge upp. Man måste även ha rätt att säga nej för sin egen del, när andras mående blir en övermäktigt. Tänkte jag.

Sedan lyssnade jag till sist på ”Daddy issues”, på känsloutbrottet. Och vet ni? Det var ett fint avsnitt, rått och hjärtligt. Frändfors sade förlåt till Lyskova. Hon sade att problemet nog också är att hon inte står ut med svaghet, att det är därför hon hanterar sådant så dåligt, och antydde att det beror på att hon ser sig själv som svag. Sedan sade Lyskova förlåt för att hon är så jobbig. Åh, vad jag tyckte om dem då! 

Och vad jag tycker om den här sortens poddar. De som håller sig borta från underhållningen, från det hårt manusbundna och tillrättalagda, som inte väjer för det jobbiga. Som tillåter sig att skita i content. Det påminner lite om hur bloggarna brukade vara, och det finns något så trösterikt över detta, att de är tillbaka: dessa röster i natten för oss som gillar öppna slut.