Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 05:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-upprordhet-ar-en-overskattad-debattvaluta/

Ledare

Lisa Magnusson: Upprördhet är en överskattad debattvaluta

Foto: Magnus Hallgren

Blir du inte fullständigt ursinnig när folk plankar i tunnelbanan? Då tycker du alltså egentligen att detta är okej?

Rätta artikel

En av de mildaste personer jag vet, god katolik också, får något mörkt i blicken när man pratar om folk som åker kollektivtrafik utan att betala för sig. Han är av åsikten att dessa plankare bör waterboardas. Och i mina bekantskapskretsar applåderar vanligtvis sansade och stillsamma personer berättelser om hur en Vän av ordning barskt kommenderat en tjyvåkare ut ur tunnelbanan. 

Vad är det egentligen med dessa plankare som väcker så stark vrede och indignation? Jag har länge känt mig som den enda människan i världen som både har ett månadskort och känner noll ilska över att vissa andra saknar biljett.

Inte som att jag tycker att plankning är bra. Jag kan visserligen förstå den, om man har dåligt med pengar och bor långt ut i en förort – vilket ofta hänger samman. Men många av dem som plankar gör det av ideologiska skäl, och detta är mycket märkligt eftersom de alltså har råd att betala för sig men inte vill. Vigt häver de sina sorglösa unga kroppar, välmående efter en uppväxt på havregrynsgröt och fotbollsträningar som mamma skjutsade till, över spärrarna. 

De kallar sig vänster, vilket rimmar illa. Borde inte vänstern betona kollektiv solidaritet? Nej, jag förstår mig inte på den ideologiska plankningen. Alls. Det är bara det att jag inte lyckas uppbåda det där vitglödgade raseriet som nästan alla andra, utom plankarna, tycks känna. 

Det gjordes till och med några lama försök till drev.

Om detta skrev jag på Twitter. Och herregud vad det blev liv i luckan. Somliga höll med mig, med emfas. Andra blev irriterade över att jag inte fattar att plankning alltid är helt rätt, fight the man! Men – och detta är det allra mest intressanta: Väldigt många blev upprörda över min brist på upprördhet.

Det gjordes till och med några lama försök till drev; ett par tre stycken citerade min tweet med menande kommentarer vars andemening var att jag förespråkar stöld och borde veta hut. Jag har nu förstås inte förespråkat stöld. Jag skrev bara att jag personligen inte blir så heligt förbannad på just plankning som så många andra. 

Men i dessa tider, då upprördheten inte bara är den främsta valutan i samhällsdebatten utan den enda valutan, så blir denna ståndpunkt obegriplig: Hur menar du? Är du inte fullständigt ursinnig? Då tycker du alltså egentligen att detta är okej? Du förespråkar det här!

Ilskan har definitivt sin plats. Den kan vara befriande, renande, skapa välbehövlig förändring. Men när det inte längre går att ha en åsikt utan att ackompanjera den med brösttoner och avståndstagande och harm – då behöver samtalsklimatet kylas av.