Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-06 10:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-var-sorg-kommer-aldrig-att-forsvinna/

Ledare

Lisa Magnusson: Vår sorg kommer aldrig att försvinna

Nora McInerny driver poddcasten ”Terrible, thanks for asking”.
Nora McInerny driver poddcasten ”Terrible, thanks for asking”. Foto: David Buchan/TT

Det finns inget före att gå tillbaka till när det här är över. Nora McInerny lär oss hur vi går vidare, inte från sorgen utan med den.

Vad ska du göra sedan, när allt det här är över? Länge ställde jag den frågan till folk, jag kunde inte låta bli. Alla ger ju så ljuvliga svar: De ska träffa sina föräldrar och sina vänner, kramas, trängas i barer, hångla med främlingar, åka tåg, gå på bio, teater, fotboll, konserter, ha stor middag, extra allt.

En bekant skrev häromdagen att han drömde om sen eftermiddag med ett kompisgäng på någons lantställe, ”när nån öppnar en flaska vin, lite chips kommer fram, nån kanske kastar frisbee. När alla bara liksom är”. 

Åh ja, det drömmer jag också om! Inte för att jag ens känner någon som har ett lantställe, men jag får en sorts fantomlängtan efter själva stämningen – att ha andra omkring sig, i loj bekymmerslöshet.

Och det kommer att komma en dag för allt det där sedan, eller för en version av det. Men vi kommer inte att kunna gå tillbaka till livet före. Före är borta. Nora McInerny vet allt om det. 

Ingen förväntar sig att någon ska ”komma över” kärleken till sina anhöriga, så varför skulle man ”komma över” sorgen i att förlora dem?

För sex år sedan genomgick hon en sorts supertrauma: Medan hennes man var svårt sjuk i cancer dog deras bebis, och bara några dagar senare dog hennes pappa. Och så till sist även hennes man. Nu driver hon poddcasten ”Terrible, thanks for asking”, dit hon bjuder in personer med olika sorters sorg och i olika faser av sorg, inga tankar och känslor är tabu. 

Hon understryker att livet fortsätter – men det gör sorgen också. Den blir en del av en, även om den inte behöver definiera en.

Och det är ju egentligen bara logiskt: Ingen förväntar sig att någon ska ”komma över” kärleken till sina anhöriga, så varför skulle man ”komma över” sorgen i att förlora dem?  

Detsamma gäller förstås oss nu när vi är mitt uppe i en dödlig pandemi: Katastrofen kommer inte att vara för evigt. Vi kommer att gå vidare, men inte från sorgen över vad vi förlorat, utan med den. In i en ny normalitet.