Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-22 05:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-varfor-far-de-statliga-hogdjuren-spela-efter-sina-egna-regler/

Ledare

Lisa Magnusson: Varför får de statliga högdjuren spela efter sina egna regler?

Klumpig elefant. Foto: Mikael Fritzon/TT

Jag vet ingen annan som skulle fortsätta få full lön fastän ”förtroendet inte finns” från arbetsgivaren längre.

Kalmars landshövding hette fram till alldeles nyligen Thomas Carlzon. Men så framkom det att han hållit privata fester på residenset och betalat personalen på dessa tillställningar svart. 

Nej, det är kanske inte det allvarligaste och grövsta av brott. Likväl begicks det på arbetsplatsen, och det var därför självklart att han fick lämna sina uppdrag. Eller, lämna och lämna. Snart visade det sig att han i stället tillträder som generaldirektör på Regeringskansliet.  

En del av dem kan fortsätta göra nytta, medan andra bara sitter där och glor och inhöstar lön.

Detta är ett straff som mest av allt påminner om en befordran. Men det är det inte, inte i politikernas och de högt uppsatta ämbetsmännens värld. Det brukar sägas att det finns en elefantkyrkogård borta på Regeringskansliet. Det är där högdjuren hamnar när de klumpat och klantat sig så pass att de inte kan behålla sin ordinarie tjänst. Detta är inte bara förklenande skvaller, utan officiell praxis.

Som civilminister Ardalan Shekarabi förklarar flytten av Thomas Carlzon för SVT: ”Är det så att förtroendet inte finns under den bestämda perioden, på den specifika posten, då är det så enligt den statliga arbetsrätten att man flyttar på myndighetschefen till posten som generaldirektör vid Regeringskansliet.” 

Vilket alltså är politikerspråk för: Den som gör bort sig blir generaldirektör på regeringskansliet, det är det som nu har skett.

I denna position är nu Thomas Carlzon inte ensam. Ett tiotal personer har hamnat på Regeringskansliet under de senaste åren efter förverkat förtroende, alla med bibehållen lön från de prestigeuppdrag de på olika sätt svikit. En del av dem kan fortsätta göra nytta, medan andra bara sitter där och glor och inhöstar pengar. 

Skälet till att de inte bara får sparken brukar sägas vara två. För det första att det inte får vara för lätt för regeringen att göra sig av med misshagliga personer, och att anställningarna därför måste löpa över en längre period med mycket liten möjlighet till att avslutas i förtid. För det andra att ingen skulle vilja ta några statliga toppjobb om det vore så att man kunde få sparken hur som helst. 

Båda argumenten är ärligt talat klena.

Jag vet ingen annan som skulle fortsätta få full lön fastän ”förtroendet inte finns” från arbetsgivaren längre. När vanliga människor missköter sig är det adjöss. Detta accepterar folk eftersom det är det enda rimliga, och det är allmänt demoraliserande att det råder en annan ordning för samhällets grädda. 

Jag kräver inga huvuden på fat här, de som har gjort fel kanske kan få ett lagom blygsamt avgångsvederlag. Men varför får de tjusiga titlar?