Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-15 22:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-vem-tar-pa-sig-att-leverera-den-daliga-nyheten-till-feministiskt-initiativ/

Ledare

Lisa Magnusson: Vem tar på sig att leverera den dåliga nyheten till Feministiskt initiativ?

”I see dead parties.”

Feministiskt initiativs valanalys är att partiet ”inte lyckats nå fram” till väljarna, och att det är obehagligt. Men det finns en fruktansvärd förklaring till detta.

EU-valet 2019

Den allra mest plågsamma sortens död är när den drabbade förblir helt ovetande, så som i skräckfilmen ”Sjätte sinnet”: Där stapplar de avlidna runt, alldeles förvirrade, och väver ihop sina egna bittra förklaringar till varför alla ignorerar dem. På samma sätt är det med Feministiskt initiativ.

Fi bildades 2005, och ville då inte placera sig på en höger- och vänsterskala. Det var i början lätt, för varken inför partilanseringen eller beslutet om att ställa upp i riksdagsvalet fanns där några konkreta politiska förslag eller krav. Bara en uppsluppen energi, och en glädje inför att äntligen, gemensamt, höja sina röster för att höras. 

Det var kollektivism, men med en stark ledare, nämligen den karismatiska superstjärnan Gudrun Schyman. Till och med jag älskar henne, trots att jag får blodtrycksfall bara jag tänker på de politiska idéer som följde. 

Försvaret ska totalskrotas, för kvinnornas och fredens skull. Vafalls?! Se till att sexköpslagen, som skapat ett elände för sexarbetare, exporteras till världens alla länder. Kvack! ”Med kärleken som drivkraft säkrar vi demokratin”? Fly mig luktsaltet!

När Gudrun Schyman väl drog sig tillbaka i höstas hade det inte behövt vara kört. Det hade ju kunnat bli en nystart. En möjlighet för Fi att faktiskt ta itu med de mycket verkliga problem som möter kvinnor i Sverige i dag. 

Såsom att klassiska kvinnoyrken är synonyma med slitiga, otrygga arbetsförhållanden, usla löner och allmänt otack. Eller mäns våld mot kvinnor, som vartenda parti ju tycker är o så viktigt, men som år efter år förblir ett problem vars enda antydan till lösning huvudsakligen bygger på kvinnors ideella arbete. 

Eller varför inte hedersförtryck – just detta är ju ett paradexempel på en sakfråga där det verkligen skulle behövas ett feministiskt initiativ. Vänstern står fortfarande handlingsförlamad inför det, högern använder det mest som en symbolfråga som motiverar allmänt gormande om hårdare tag.

Men den nya partiledaren, Gita Nabavi, vägrade att ens erkänna själva fenomenet ordentligt. Hon sade i SVT:s ”Agenda” (25/2 2018) att det blir fel att prata om kultur, att man inte ska särskilja på det sättet, nej, hedersförtryck bottnar i ”samma strukturer” som resten av patriarkatet, vilket betyder att hon alltså är helt blind för att det är något alldeles eget när en hel släkt, ett helt lokalsamhälle, låser in all sin värdighet i kvinnors kroppar. Hur kan man säga sig kämpa för kvinnors rättigheter och inte förstå det?

Fi påminner ju inte så lite om Miljöpartiet. Inte bara i den ursprungliga vägran att placera in sig själv på en politisk skala, följt av allmänt orealistisk idealism, utan också i centreringen kring en enda, mycket angelägen fråga som man märkligt nog sedan misslyckas äga, än mindre bygga en rörelse kring. 

Det räcker inte att säga att man är feminist. Man måste ha tänkt ut vad ordet innebär också, rent konkret.

Förmodligen är det också förklaringen till att Fi försökt nylansera sig som ett ekofeministiskt parti, liksom i hopp om att plocka miljömedvetna och klimatoroliga röster från Miljöpartiets allra flummigaste sympatisörer. 

I ETC (23/5) flirtade Stina Svensson, andranamn på partiets EU-lista, även med de allra rödaste delarna av vänstern. Hon skrev att Fi aktivt vill begränsa bnp-tillväxten, samt minska konsumtionen och arbetet: ”Vi ska inte bara gå ner i arbetstid, vi måste också börja titta på hur vi kan omfördela pengar direkt från ägarklassen till invånare utan att gå omvägen genom mer lönearbete. Vi ska inte värna vår nation. Vi ska riva nationsgränser, vi ska fördela vårt välstånd jämnt över hela världen.”

Det lär ha funnits en viss överlappning mellan dessa grupper, rosa flummare, gröna flummare och röda flummare, och de personerna blev säkert glada över budskapet. Men denna väljarbas är trots allt ytterst begränsad. 

När personerna bakom Fi sedan gemensamt skulle lista de viktigaste argumenten till att folket skulle välja just dem att representera Sverige i Europa, så löd den första och främsta punkten: ”För att vi behöver din röst.” 

Förlåt, men det måste vara det klenaste argument världen har skådat. Fast det är åtminstone ärligt. Något bättre skäl än så kan åtminstone inte jag uppbåda.

Det fanns ju en tid, strax före millennieskiftet, då nästan alla partier plötsligt ville börja kalla sig feminister. Påfallande ofta var deras deklarationer fullständigt innehållslösa. Det är inte så konstigt, med tanke på att de bara hoppade på en trend. 

Men av politiker som har feminismen som huvudfråga måste man kunna vänta sig mer och bättre. De, om några, borde förstå att det räcker inte att säga att man är feminist. Man måste ha tänkt ut vad ordet innebär också, rent konkret. Det måste finnas en genomtänkt och – viktigt! – genomförbar sakpolitik. Det lyckades inte Feministiskt initiativ åstadkomma, på alla dessa år.

Nu sitter partitoppen Soraya Post i SVT och kommenterar surt brakförlusten av partiets enda mandat i EU-valet med att svenskarna har sagt sitt, och tydligen är det klimatförnekare och högerextremister folket vill ha, det är därför ingen röstar på Fi. Sedan sade hon i Ekot att Fi inte lyckats nå fram till väljarna, och att det är obehagligt.

Vem tar på sig att ge henne den dåliga nyheten? Ditt parti är dött, det har – plot twist – varit dött väldigt, väldigt länge. Nu är det dags att släppa taget och gå vidare.