Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-11 23:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-vi-far-aldrig-bli-som-kitty-genoveses-grannar/

Ledare

Lisa Magnusson: Vi får aldrig bli som Kitty Genoveses grannar

Kitty Genovese.
Kitty Genovese. Foto: Daily News

Det sägs att det inte är de onda människornas brutalitet som är det värsta, utan de goda människornas tystnad. Men man skulle också kunna ifrågasätta hur goda de goda människorna egentligen är, som inte ingriper.

Lisa Magnusson
Rätta artikel

Det var en man som började bråka på bussen härom morgonen. Alla blev arga och röt åt honom, och när han började ge sig på en annan man var det flera som ryckte tag i honom och höll honom tillbaka. Han var så kaosaggressiv, verkligen varenda en av oss var en tänkbar måltavla, och kanske var det därför vi försvarade oss tillsammans. För så där enade är folk inte annars. 

Jag tänker på det när jag hör om människor som har utsatts för olika sorters övergrepp i det offentliga rummet: Hur ofta de uppehåller sig vid att ingen gjorde något. Och hur detta verkligen måste göra det fasansfulla ännu mer fasansfullt, för räddningen – normaliteten – är där, till synes inom räckhåll, men ändå så långt bort. Eftersom alla låtsas som den utsatta inte finns.

Tio minuter senare var han tillbaka, och hittade henne avsvimmad framför den låsta porten.

Det sägs ju att det inte är de onda människornas brutalitet som är det värsta, utan de goda människornas tystnad. Men man skulle också kunna ifrågasätta hur goda de goda människorna egentligen är, som inte ingriper. Som tigande tittar bort när någon på bussen blir hotfull och närgången mot en rädd tjej, eller när någon på gatan börjar skrika om äckliga muslimer och göra utfall mot en förbipasserande med mörkt hår och mörka ögon, eller när ett gäng går på någon som ser ”bögig” ut. 

Jag förstår också att man kan vara vettskrämd själv. Att man inte vågar. Jag menar inte att man har en plikt att vara en hjälte. Bara att man ska bry sig, och visa det. Kort sagt: Inte vara som Kitty Genoveses grannar.

Kitty Genovese hade jobbat nattskift som servitris och var på väg hem till sin lägenhet i Queens, New York, när en man kom emot henne med en jaktkniv. Hon sprang, men han fick tag på henne och högg henne två gånger i ryggen. Hon skrek: "Herregud, han knivhögg mig! Hjälp mig!" Flera grannar hörde, men den enda som gjorde något var en man som skrek: "Lämna henne ifred!" Då försvann angriparen, tillfälligt. Tio minuter senare var han tillbaka, och hittade henne avsvimmad framför den låsta porten. Där knivhögg han henne igen tills hon dog, våldtog henne och stal hennes pengar. För att han kunde.

Det är ju ytterligare en aspekt av saken: De onda människorna är onda för att de kan. För att inget hindrar dem. Och de ”godas” flathet kan bara uppstå hos personer som inte känner någon samhörighet alls med omvärlden. Som därmed inte tycker sig ha någon som helst ansvar gentemot andra. Vilket för mig till poängen: Att det, jämte insikten om att det finns de som vill skada andra, måste finnas en visshet om att de allra flesta inte vill skada andra och att de också ingriper när det behövs. Att jag själv ingriper. 

Det är så man bygger en samhällsgemenskap, försäkrar sin egen trygghet.