Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-17 09:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/lofven-gor-regeringens-politik-obegriplig/

Ledare

Löfven gör regeringens politik obegriplig

Illustration: Magnus Bard

DN 15/2 2020. Det nya politiska landskapet – i Sverige och andra delar av Europa – kräver svåra kompromisser. Och politiker som kan förklara dem.

Bot och bättring, det krävde LO-ledningen av Socialdemokraterna på fredagens DN Debatt. Stefan Löfven måste kasta kompromisserna med C och L i sjön. Framåt är det bara socialdemokratisk politik som ska gälla.

Med vilka riksdagsledamöter statsministern ska driva igenom detta berättar inte fackföreträdarna. Tillsammans samlar de rödgröna 144 mandat. Det räcker inte ens för att besegra M, KD och SD. Det var därför Magdalena Andersson (S) fick administrera Elisabeth Svantessons (M) budget förra året. 

Kanske hoppas LO att Löfven ska ta saken till folket och söka stöd för en vänstersväng i ett nyval? 

Lycka till med det. I valet 2014 vann de rödgröna 43 procent, 2018 blev det 41, nu ligger de på knappt 39 procent i opinionen. Någon majoritet för stora skattehöjningar finns inte där ute.

Nej, om Socialdemokraterna vill ha något inflytande över politiken kräver det kompromisser högerut. Vill man dessutom ha statsministerposten blir priset extra högt. Ska Stefan Löfven regera handlar det i hög grad om att genomföra andra partiers politik. 

Det är för övrigt inte ett förhållande som endast gäller S-ledaren. 

Hånet från höger påminner rätt mycket om kritiken från vänster: januariavtalet är en splittrad kompromiss, Centerpartiet och Liberalerna styr regeringens politik.

Jaha, hur tänker man att det skulle se ut med Ulf Kristersson vid rodret? Allianspartiernas 143 mandat är ju färre än de rödgrönas 144. Opinionsundersökningarna ger dem knappt 37 procent. 

Vill M-ledaren ha toppjobbet kommer han också att bli tvungen att göra upp med andra än de partier som står honom närmast. Kristersson skulle vara tvungen att driva SD-, S- eller V-märkt politik – det sista en möjlighet att döma av den senaste månadens krumbukter.

Nya sängkamrater betyder inte att det går att göra vad som helst med vem som helst.

Det är rätt häpnadsväckande att Moderaterna varken vill erkänna eller, för den delen, verkar ha några problem med den saken. 

Det här är heller inte en omständighet som är unik för Sverige. Financial Times-kolumnisten Philip Stephens konstaterar i en krönika att tvåpartipolitiken just nu havererar i hela Europa – i Irland, senast, men också i Spanien, Tyskland och Österrike, för att ta några exempel. 

Han noterar också att det krävs en del omaka sängkamrater för att skapa stabila majoriteter. Och att det innebär utdragna regeringsbildningar och svåra kompromisser. Januariavtalets konstruktion är framtiden, inte bara här utan också på resten av kontinenten. 

Den här typen av uppgörelser ställer krav på partierna. De måste stå stadigt i sina värderingar, veta vilken sakpolitik de prioriterar högst och vara tydliga med var deras gränser går – nya sängkamrater betyder inte att det går att göra vad som helst med vem som helst.

Dessutom måste politikerna ha vissa förmågor. Framför allt behövs en verbal precision, för att kunna förklara både för väljarna och tänkbara samarbetspartner varför en kompromiss är rätt eller inte. 

Det är på sätt och vis svårt att tänka sig en modern svensk partiledare med sämre förutsättningar att klara sig i det nya landskapet än Stefan Löfven. Så sent som i veckan lyckades han med konststycket att koppla ihop sänkta skatter med den senaste tidens ungdomsrån. Det är ett påstående som gör januariavtalet – som ju innehåller en rad skattesänkningar – obegripligt. 

Nog borde S-ledarens röda linjer gå vid en politik som driver fram brutala överfall på barn?